Världen är en okänd plats
Författaren Mattias Hagberg tar med oss på en resa genom fantasin mäktiga sprängkraft där berättelserna förflyttar oss till platser där ingenting är omöjligt.
Författaren Mattias Hagberg tar med oss på en resa genom fantasin mäktiga sprängkraft där berättelserna förflyttar oss till platser där ingenting är omöjligt.
Chuang Tzu drömde att han var en fjäril, och när han vaknade visste han inte om han var en människa som hade drömt att han var en fjäril eller en fjäril som drömde att den var en människa.
Den kinesiska filosofen Chuang Tzus berömda dröm bär på allt man kan begära av en berättelse. I en enda mening fångar den fantasins natur; förmåga att förflytta oss till platser och situationer där vi inte längre är hemma. Chuang Tzus dröm har inget slut eller någon upplösning. Nej, den befinner sig hela tiden i ett läge där allt är möjligt. Är han en fjäril eller är han en människa? Vem vet.
Jag brukar tänka att det finns två typer av berättelser. Den ena sorten låter alla pusselbitar falla på plats och varenda tråd bli en del av en perfekt väv. Den andra låter ingenting bli avslutat eller förklarat. Dess väv är fransig och full av revor.
Den första typen av berättelser är ofta underhållande, vackra och spännande, men de lämnar nästan aldrig något bestående intryck. Det handlar om litteratur som glider ner lika lätt som snabbmat. De andra, likt Chuang Tzus dröm, bär på något mer. Exakt vad är svårt att definiera, men kanske är tvetydighet det bästa ordet.
Själv söker jag mig numera nästan enbart till den senare typen av fiktion. På mitt bord ligger texter av författare och sagoberättare som rör sig över okända och skrämmande landskap. Glupskt slukar jag historier av författare som Selma Lagerlöf, Franz Kafka, Jorge Luise Borges, Ursula K. Le Guin, Tove Jansson och Maria Gripe.
Jag tror att de här berättelserna har något mycket viktigt att lära oss. Det sällsamma tar oss bortom det klart urskiljbara och lätt inordnade till platser och situationer där vi inte riktigt vet hur vi ska orientera oss. Dröm eller verklighet? Fjäril eller människa?
Många har försökt att ringa in denna undflyende fiktion och dess egenart. Den bulgariska filosofen Tzvetan Todorov talade om det fantastiska, om en litteratur som befann sig precis på gränsen mellan verklighet och illusion, i ett slags limbo mellan det förklarliga och det oförklarliga. Den tyske dramatikern Berthold Brecht använda ordet förfrämligande för att beskriva teateruppsättningar som fick publiken att känna sig osäker och förvirrad. Och Sigmund Freud talade om det kusliga, om en situation där det familjära blev sällsamt och obekant.
Orden och begreppen är många, men egentligen är de inte särskilt intressanta. Det viktiga är istället vad dessa berättelser åstadkommer – vad de gör med oss som läsare, lyssnare eller betraktare.
Det finns en mäktig sprängkraft i det kusliga och obekanta, i det som befinner sig precis på gränsen mellan olika verkligheter. Ja, till och med något befriande. Jag brukar tänka att den spekulativa fiktionen skapar en glänta i sinnet, att den formar ett imaginärt och gränslöst rum där ingenting är omöjligt. Och jag brukar tänka att detta är konstens innersta väsen – dess essens.
När fiktionen är som bäst, vare sig det handlar om folksagor eller modern prosa, omskapar den verkligheten för ett ögonblick och för in ett stråk av osäkerhet. Den låter oss se saker och ting på nytt, som om vi aldrig hade sett dem tidigare.
Eller, annorlunda uttryckt: Det invanda blir främmande. Det främmande invant. Och här, vid denna punkt, händer något magiskt. Fiktionen blir en påminnelse om att världen alltid är öppen, motsägelsefull och gränslös. Ja, att den aldrig går att fånga en gång för alla – vare sig av vetenskapen eller makten. Den tvetydiga berättelsen lär oss att världen alltid är en okänd plats.
Trollkarlen från Övärlden, Ursula K. Le guin, 1968.
Sällsamma historier, Jorge Luis Borges och Adolfo Bioy Casares, 1953.
Förvandlingen, Franz Kafka, 1915.
Gösta Berlings saga, Selma Lagerlöf, 1891.
Alice i Underlandet, Lewis Carroll, 1865.
Mattias Hagberg är kulturjournalist och författare.