Missväxtåren hade varit hårda och satt sina spår. Svälten hade ständigt varit närvarande och brödet de ätit hade varit bakat på mjöl av ax, korn och halm. Nu kändes det som att förändring var i luften, skördarna hade börjat komma tillbaka och tillvaron kändes betydligt hoppfullare för familjen Jonsson.

Torparen Johannes, hustrun Johanna och barnen Ida Johanna, 11, Gustav, 10, Svante, 5, och storebror Erik Johan, fjorton, vaknar upp på juldagsmorgonen. De bor i det lilla torpet Sjöhamn på Vikaskogarna utanför Undenäs. Nu är det dags för en höjdpunkt i julfirandet, för första gången ska nämligen hela familjen besöka julottan i Undenäs tillsammans.

Isen ligger blank och stark sedan några veckor tillbaka och därför finns möjligheten att ta vägen över sjön.

Skogen är mörk och isen blank på juldagsmorgonen, och nog är yngste sonen Svante lite rädd att gå ut först. Men han känner sig trygg i sällskap med mamma Johanna och de närmar sig resten av familjen. Nu släpper rädslan. Det ska bli roligt att få åka kälke med pappa och syskonen.

Pappa Johannes styr kälken och de passerar snart Älgön och närmar sig stranden på andra sidan. Den sista biten får de gå till fots och längs vägen får de sällskap av andra gårdsfolk som är på väg till gudstjänsten. De passerar Grindstugan med dess stenkretsar, möter bondskjutsar från Selsendy och Svanvik och herrskapsskjutsar från Forsvik och Stora Perstorp.

Väl i kyrkan somnar Svante. Gudstjänsten är lång, men vad gör det. Ingen i familjen är trött, bara glada över att få uppleva denna högtidsstund tillsammans.

När Johannes, Johanna och barnen kommer ut från kyrkan så har morgonen börjat övergå i dag, månen har bleknat bort och det är gråkallt. Dimstråken som tidigare legat över kyrkbyn har nu sänkt sig över sjön. Johannes blir först lite bekymrad, men slutar snart grubbla. Han har ju riktmärkena klara för sig.

Eftersom Erik fick åka skridskor på ditvägen så är det nu Gustavs tur. Pappa Johannes sätter fart på kälken, Gustav åker före, och de rundar Bockaskallen.

Så händer det som inte får hända. Några korta, ilskna sprickningar hörs under medarna och katastrofen är ett faktum. Isen ger vika och kälken sjunker ner i det mörka vattnet. Fem människor kämpar för sina liv. De skriker på hjälp och Gustav, som rör sig en bit framför, vänder sig om.

Han ser mamma Johanna stående i vattnet med armarna om Svante.

”Kom inte närmare, spring och hämta hjälp!” Uppmanar hon honom.

”Nu är lille Svante död”, är det sista han hör sin mamma säga, innan han ger sig av efter hjälp.

Den förtvivlade pojken söker hjälp i Gäddekärret. Då är det sedan länge försent. Johanna har fått följa sin make och barnen ner i den våta graven i Torsegrundet.

Så slutar historien vars tragedi blev en del av samhället Undenäs kollektiva minne. Den överlevande sonen Lars Gustav blev senare fosterbarn hos arrendatorn Alexander Andersson och hans hustru Maja Lisa Westman.