Spiritus – en behändig liten sak
I Larv var det en som hade en spiritus. Den hade han i en liten ask och gav den en spott var morgon, innan han hade ätit något. Var morgon fick han tre daler i asken, och han blev mycket rik med tiden.
I Larv var det en som hade en spiritus. Den hade han i en liten ask och gav den en spott var morgon, innan han hade ätit något. Var morgon fick han tre daler i asken, och han blev mycket rik med tiden.
Varför har vissa till synes utan anledning mer pengar än andra? Frågan har nog alltid gett upphov till spekulationer, rykten och sägner – vissa mer fantasifulla än andra. Ovan menade den 78-årige Anders Hällström från Remmene i Västergötland att det hade med en så kallad spiritus att göra. Hällström intervjuades 1928 av folkminnesarkivet i Göteborg. Hans berättelse är en av tusentals om dragväsen i 1800-talets Västsverige.
Att dra pengar
I allmogesamhället var det välkänt att det fanns magiska föremål som kunde dra lycka, tur eller pengar till sin ägare. Till exempel troddes hittade pengar vara lyckopengar. Upphittade mynt skulle man blåsa eller spotta på innan de lades ner i penningpungen. Ofta kallades de för lockpengar eller dragpengar vilket avslöjar deras tänkta funktion – de skulle locka eller dra pengar till ägaren. Även övernaturliga väsen kunde ha samma funktion. Till exempel troddes häxor ha bjäror, mjölkharar eller trollkatter som stal mjölk från grannarnas kreatur. Ibland berättas också att tomtar kunde dra lycka till gården de bodde på. Spiritus är ett annat exempel på ett dragväsen.
Att skaffa en spiritus
En spiritus kunde ha många skepnader. Oftast berättades att den var liten och förvarades i träask eller dosa. De flesta beskrev spiritusen som en liten skalbagge. Andra beskrev den som en som en humla, spindel, fluga eller mask. Några få menade istället att spiritusen mer såg ut som en liten gubbe, tomte eller troll.
Ofta berättades att man kunde köpa en spiritus på handelsbodar, marknader eller av kringresande försäljare. Faktum är också att det nu finns ett antal köpta exemplar från 1700- och 1800-talen bevarade i landets museer; ofta är det frågan om askar innehållande skalbaggsliknande figurer med rörliga ben. Andra menade att spiritusen istället kunde metas upp i en nordrinnande bäck eller att man var tvungen att utföra särskilda ritualer i en korsväg för att komma över ett exemplar. I regel berättades att den Onde på något sätt var inblandad i det hela.
Spott och blod
För att få sin Spiritus att dra pengar skulle man mata den med blod eller saliv. ”När han spottade i asken, fick han pengar” berättas från Kville i Bohuslän. Detsamma påstods i 1800-talets Åmål: ”Spertus var i en blank dosa. När dosan var som blankast, så skulle de passa på att öppna locket och spotta i den och önska så mycket pengar en ville ha – och då fick en det”. Lika vanligt var att blod krävdes: ”En gång i veckan skulle han ha blod ur lillfingret på vänstra handen” berättades till exempel i dalsländska Ärtemark.
Att göra sig av med en spiritus
Det var långt ifrån riskfritt att ha en spiritus. Gustav Fredriksson född 1861 i Tydje berättade 1935 för folkminnesarkivet i Göteborg:
”Spertus” var det inte vem som helst som kunde få. Den som ville hålla sig till Gud, så ville han ingen ”spertus” ha, för det var en tjänare åt den onde. Det var bra så länge han levde, den som hade ”spertus”, men när han dog, så kom han till den onde. Pengar fick den, som hade ”spertus”, så mycket han ville ha. Men det var somliga som inte brydde sig om vad det gick med dem, bara de fick mycket pengar.
Pengarna väsendet hade dragit hade man fått på oärligt sätt. Därmed hade man Djävulen att tacka för pengarna. För att inte riskera att hamna i helvetet berättas ofta att det gällde att bli av med spiritusen innan man dog. Ett sätt var att sälja den vidare, en annan metod att gräva ner den under rinnande vatten samtidigt i närvaro av en präst som skulle läsa ”sina förböner”. I många uppteckningar berättas dock att det hela slutade med att spiritusen fick följa med den döde ägaren ner i graven.
Förklaringar och varningar
I det svenska allmogesamhället var berättelserna om spiritus ett sätt att förklara varför vissa hade det bättre ställt än andra. I många av berättelserna lyser avunden och missunnsamhet igenom. ”Om en gammal gubbe hade bättre om pengar än andra, så sades det att han hade en ’spertus’” berättas till exempel i dalsländska Bäcke. Samtidigt var ofta sägnerna av varnande karaktär: den som är girig och skaffar pengar på oärligt sätt hamnar förr eller senare i helvetet!
Skott, Fredrik, 1996: Spiritus. En studie av ett dragväsen i västsvensk folktro. Göteborg (Opublicerad C-uppsats, Etnologiska institutionen vid Göteborgs universitet).
Östling, Per-Anders, 2001: Spiritusen i svensk folktradition. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv 325, s. 91 – 103.
Bild: Länsmuseet Gävleborg.
Sköldpadda, liten, i rund ask under glas med rörliga ben, huvud och stjärt. Från Japan.
Fredrik Skott är folklorist och kulturhistoriker vid Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.