År 1936 besöktes Rännelanda i Dalsland av Ragnar Nilsson. Av folkminnesarkivet i Göteborg hade han fått till uppgift att dokumentera ortens tro, sed och dikt. Under sitt besök i orten träffande han bland annat Anna Johansson, född 1861. Hon tycks ha varit en bra berättare – i folkminnesarkivets samlingar finns nu uppteckningar om gastar, spöken och vattenväsen gjorda efter hennes berättelser.
En av uppteckningarna rör ”Själv brände mig”, ett känt och vida spritt sägenmotiv:
En kolare hade gjort sig en liten koja och låg i. Han brände tjära i en gryta inne i kojan. Den tjäran skulle han göra beck av. Medan han höll på med detta, fick han se att dörren gick upp så sakta. Då fick han se liksom ett fruntimmer, som stod i dörren. Hon ställde sig och gapa mot honom. Hakan låg på tröskeln och övergommen stödde upp vid dörren. “Vad heter du?”, frågade hon. “Jag heter Själv”, svarade han. För det var den tron, att om man talade om rätt namn, så fick hon makt med en. “Ha I sett nö stort gapa?” sade hon.
Då tog han full sleven i tjära och slängde i gapet på henne och sade: “Har du känt så het välling?” Då sprang hon därifrån och skrek: “Själv ha bränt mej! Själv ha, bränt mej!” — “Ha du själv bränt dej, så må du själv ha’t!”, skrek det tillbaka. Det var gubben hennes, som svarade på det sättet.
Ragnar Nilsson var en kringresande folkminnesupptecknare, framför allt verksam under mellankrigstiden. Samtidigt rekryterade arkiven hembygdsforskare med uppgift dokumenterade sin sockens folkminnen. Resultatet blev att hundratusentals berättelser kunde införlivas i arkivens samlingar, ett material som idag utgör en guldgruva för alla som är intresserade av folktro och sägner i 1800-talets Sverige.
En del av samlingarna, omkring 5 000 uppteckningar, finns nu digitalt tillgängliga på Sägenkartan. Där kan man läsa om berättelser om jättekast men också om häxor, näcken samt om möten med både tomtar, varulvar och självaste Djävulen. Kartan är ett led i Institutet för språk och folkminnens strävan efter att tillgängliggöra samlingarna och därmed också att öka intresset för och kunskapen om folkminnen. Ett urval av sägner från Norsk folkminnesamling finns dessutom på kartan.
Vad är en sägen?
Anna Johanssons berättelse ovan är ett bra exempel på en sägen. Motivet ”Själv brände mig” är känt från hela Sverige. Bara i Institutet för språk och folkminnens samlingar finns hundratals varianter av berättelsen nedtecknade.
Vad är då en sägen? Det är ofta muntligt överförda berättelser om hur människor uppfattar omvärlden, det förflutna och hur det övernaturliga tar sig uttryck i vardagen. Det rör sig om korta, ofta enepisodiska, berättelser med fast struktur. Till skillnad från sagor utspelar sig sägner i den verkliga världen. De återberättas ofta, men inte alltid, som sanning – alltså med anspråk på att bli trodda på. Många sägner finns spridda över ett mycket stort geografiskt område, andra är mer lokala.
I regel handlar sägner om företeelser, möten och personer som upplevs som annorlunda. Ofta återspeglar berättelserna därför rädslor av olika slag, liksom fördomar. Ett exempel är 1800-talets sägner om trollkunniga, där ofta andra etniska grupper liksom präster pekas ut. Ett annat exempel är den nutida sägnen Råttan i pizzan, som handlar om pizzabagare som använder råttkött. Sägner kan alltså användas för att synliggöra uppfattningar om De Andra men däremot knappast som källa till kunskap om hur de som pekats ut har levt, vad de har sagt eller trott i verkligheten, utanför sägnernas värld.
Sägner är en högst levande genre, något som inte minst Bengt af Klintberg har gjort oss medvetna om genom böcker som Råttan i pizzan (1986), Den stulna njuren (1994) och Glitterspray (2005) – moderna sägner kallas ju till och med ibland för klintbergare! Materialet på sägenkartan är äldre motsvarigheter, nedtecknade under det tidiga 1900-talet.
I nuläget finns mer än
5000 berättelser på Sägenkartan. Även om det på Sägenkartan finns berättelser från varje kommun i Västsverige rör det sig trots allt bara om en förvinnande liten del av Institutet för språk och folkminnens samlingar.
Hittar du inga eller få uppteckningar från din ort? Eller vill du veta om det finns mer material från ett visst område eller om ett visst ämne? Kontakta oss gärna om du vill hjälpa till att skriva av och tillgängliggöra fler berättelser.
Skott, Fredrik, 2008: Folkets minnen. Traditionsinsamling i idé och praktik 1919–1964. Göteborg.
Fredrik Skott är folklorist och kulturhistoriker vid Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.
