Visst hade det varit praktiskt att kunna använda sig av någon slags trollformel för att få saker att bli som du vill, hämnas på dina fiender, påverka vädret och fuska i sport? Rungaldrar kan användas till mycket och var vanliga i det hedniska Norden. Och de levde även kvar långt efter det att landet kristnats.
Nedtecknade trollformler har det funnits gott om genom historien. De allra äldsta inskriptionerna härstammar från bland annat sumererna och fornegyptierna. Jämfört med dessa är de nordiska rungaldrarna rätt unga, de tidigaste man har kunnat spåra är ifrån 300-talet e. Kr.
Runornas hemligheter
Ordet runa betyder hemlighet och vissa av dem ansågs ha en magisk innebörd. A-runan (Ansus eller Ass) var namnet på gudarna (asar) och därför skyddande. T-runan var gudens Tyrs runa och bringade seger. N-runan (Naud som betyder tvång) var i sin tur en kärleksruna. Därför kan runrader man hittar idag verka totalt oförståeliga eftersom de inte bildar ett specifikt ord utan är uppradade i en viss ordning på grund av sina magiska färdigheter.
Rungaldrarna var vanliga att rista in på gravstenar, vapen och amuletter. Liksom hos faraonernas gravar kunde rungaldrarna genom förbannelse skydda graven mot de som ville plundra eller förstöra den. På amuletterna var det vanligt att man ristade runor för skydd.
Verbala trollsånger
I vikingarnas diktning ges en tydligare bild av hur rungalder och dess verbala form, trollsång, användes. Galdrarna sjöngs på ett versmått som heter galdralag (eller ljodahattr), instiftat av Snorre Sturlasson, och betyder just trollsång. Det är härifrån vi fått ordet gala, vilket kan ge en uppfattning om hur trollsångerna skulle framföras. De skulle sjungas på ett skrikande vis, kanske inte helt olikt dagens jojk. Blev man utsatt för en trollsång blev man galen, även här märks ordet galders genomslag i vårt moderna språkbruk.
I Eddadiktningen beskrivs hur trollsångerna kunde användas. I de krigiska tider som då rådde är det inte konstigt att många av dem berör saker som att hela sår, döva svärd, göra någon osårbar, stilla vrede och lösa bojor.
Här är ett exempel på en sådan för det sistnämnda, tagen från Havamal:
Det minns jag för det fjärde
om folk skulle slå
mina böjliga lemmar i länkar,
då galdrar jag så
att jag går dit jag vill
och fjättern faller av foten.
Andra användningsområden för trollsångerna kunde vara att döva eld, stilla stormiga hav, förvilla trollpackor eller återuppväcka de döda.
Vem använde sig av rungaldrar?
Enligt den fornnordiska diktningen var rungalder något som främst samhällets elit behärskade. Oden själv ska ha varit en framstående galdrare. Diktningen för dessa galdrar är ofta avancerad och den som använder sig av dem uttrycker sig ofta på ett självsäkert och kunnigt vis.
Själva tekniken, att sjunga ut trollsångerna, skiljer sig mycket från övriga Europas katolska mässande. Den romerske kejsaren Julianus skrev redan på 300-talet om ett germanernas märkliga galande.
”Jag har bevittnat, hurusom barbarerna på andra sidan Rhen sjunga vilda sånger, utförda på ett sätt som mest liknade skriken av sådana fåglar som locka strävt, och de funno själva nöje i dessa sånger.”
Ristade rungaldrar som symboler
Idag är rungaldrarna kanske mest kända som symboler. Ett känt exempel är den så kallade vegvísir, som ska hjälpa bäraren av symbolen att alltid finna sin väg hem. En annan är ægishjálmur som ska sätta skräck i fiender eller vinna kärlek åt bäraren. Rungaldret herzlustafir ska inge mod och hrævagaldr ska kunna återuppväcka de döda.
Dessa rungaldrar bildas genom en sammansättning av olika runor till en enda symmetrisk symbol, en bind- eller samstavsruna, mer eller mindre detaljerade.
För att använda dessa rungaldrar kunde man till exempel rista dem på en amulett som man bar, måla dem på kroppen med valfri kroppsvätska eller rista dem på ett löst föremål som man sedan placerade hos den person man ville skulle drabbas av dess magi.
Vart tog de vägen?
När Norden kristnande jagades mycket av de hedniska inslaget bort, inklusive rungaldrar. Men som mycket annat vad gäller djupt rotad kultur försvann de aldrig helt. Under 1600-talets häxprocesser letade man bland annat efter rungaldrar hos de misstänkta.
Många av trollsångerna ersattes av katolska besvärjelser istället, dock hade många av dessa samma funktion. Under perioden för kristnandet kan man i många av de gamla trollsångerna börja se kristna inslag, innehållet och versmåttet är detsamma men personer som Jesus och Maria börjar smyga sig in i texterna. Prästernas mässande vid en exorcism skiljer sig inte nämnvärt i poäng jämfört med de gamla trollsångerna. Syftet med dem kvarstår även om formen förändras. Och i Norrbotten finns källor på att runornas trollformler faktiskt användes långt in på 1900-talet. Kanske används de fortfarande?
Källor och lästips:
Anna Härdig är journalist och digital kommunikatör. Hon har en bakgrund inom arkeologi, marknadsföring och populärvetenskaplig astronomi.