Att vara bonde idag kan vara ett hårt liv, att vara bonde på 1800-talet var garanterat ett hårt liv där mycket av tiden gick åt för att självhushålla och bunkra upp förnödenheter för vintern. Om en gård fortfarande hade det gott ställt, när alla andra gårdar runt omkring hade det knapert kunde det bero på trolldom.
Befolkningen på landsbygden var beroende av vädrets makter för att få bra skördar, slog det fel kunde det bli missväxt. Missväxten ledde till dåligt vinterfoder med sjuka djur som gav dåligt med mjölk eller i värsta fall dog. Istället för att se den logiska förklaringen blev man ofta misstänksam och avundsjuk på de som det gick bättre för.
Mjölkhushållningen var en viktig del av självhushållningen och hörde till kvinnornas syssla. Gården som fortfarande hade det bra kunde ha trollat fram en så kallad mjölkhare, andra namn är bjära eller puke. Mjölharen sprang runt bland granngårdarna och stal mjölk ifrån deras förråd för att sedan skutta hem och spy upp det hos sin husbonde.
Ritade kors i smöret
Upptäckte man att ens kor hade små kala fläckar på bakbenen var det dags att börja hålla ögonen öppna efter mjölkharen och misstänka sina grannar. För att se om grannarnas smör var tillverkat av stulen mjölk kunde man rita ett kors i det, om korset började blöda var det så kallat bjärasmör.
Egentligen är det svampen trollsmör som trivs i murken ved och i de gamla ladugårdarnas fukt och värme.
Folkbydsforskaren Linnar Linnarsson beskriver i boken Bygd och gård i mellersta Västergötland II från 1950 om hur det tydligen gått till i Larv.
”En kväll kom en vandrerska till en gård i Edum och bad att få stanna där över natten, vilket hon även fick. Det var en helt ung kvinna, bara tösen, men icke förty var hon förfaren i åtskilligt. Under kvällen kom både det ena och det andra på tal, bland annat mjölkhararna.
– Mjölkharar, tyckte husbonden, sådana harar finns inte.
– Finns det inte? inföll vandrerskan då.
– Var skulle de komma ifrån? sade husbonden.
– Vänta lite, så ska I få se! sade vandrerskan. Låna mig ett såll. Och det fick hon.
– Och så vill jag ha ett par halvbrända lysestickor, sade hon, ett par ljussnoppar och några solv och – ja, så var det något mer, hon ville ha, men det har jag glömt, säger berättaren.
Vandrerskan fick, vad hon begärt. Hon lade föremålen i sållet och ställde sig sedan att sålla. Därunder muttrade hon något för sig själv. Om en stund visade hon fram sållet för husbondefolket. Då låg där en hare.
– Det var för besynnerligt, sade husbonden åtskilligt förbluffad.
– Vill I att jag skall blåsa liv i honom också? frågade kvinnan.
– Å, du ska så fanen heller! utbrast husbonden då och sparkade till sållet, så att detta föll i golvet, och både såll och hare gick i kras. Men då låg där bara några stickor och solv.”
Oftast var det kvinnor som beskylldes för att trollat fram mjölkharen då mjölkandet hörde till deras sysslor i hushållet. Det räckte ibland med att omgivningen tyckte att kvinnans kor gav för mycket mjölk mot vad de borde för att hon skulle bli anklagad för att vara en häxa.
Robin Eriksson är antikvarie. Han har läst landskapsvård på Göteborgs universitet och jobbat med naturvård på Länsstyrelsen. Nu jobbar han på Västra Götalandsregionens kulturmiljöenhet med natur- och kulturvärden i landskapet, däribland det immateriella kulturarvet.
