På medeltiden vände man sig ofta till helgon för att bota sjukdomar. Man var övertygad om att helgonets förbön till Gud eller den inneboende kraften som fanns i ett helgon kunde bota allt från blåmärken till död. Man kunde be till helgonet, åkalla helgonets namn eller avge ett löfte till helgonet. Löftet kunde bestå i att göra en pilgrimsresa till helgonets grav eller att ge en penninggåva till helgonets altare i en speciell kyrka.
När en person skulle upphöjas till helgon, samlade man in berättelser om mirakler som helgonet låg bakom. De finns fortfarande att läsa i olika arkiv.
En helande bön
En sommardag år 1415,i staden Lödöse vid Göta Älv, jagade en treårig pojke sin tama kaja som hade rymt. Han ramlade från hög höjd och föll illa mot en bjälke. Detta gjorde att han blev medvetslös och låg som död i flera timmar (en fjärdedels sommardag). Grannen, en borgare vid namn Bonde Kiebbas, rådde föräldrarna att be till den salige Brynolf av Skara. När de gjort detta vaknade pojken upp.