När det en söndag ringdes för arton avlidna i Undenäs kyrka började pastorn och samtliga kyrkobesökare att gråta. Det är inte svårt att föreställa sig skräcken och hopplösheten inför en epidemi som snabbt blixtsnabbt blossat upp i ett litet samhälle med endast 300 invånare.
Det hela tog fart den 27:e augusti 1866 när koleran skördade sitt första dödsoffer i Forsvik – den fyrtioettårige filaren Salomon Törngren. Sedan följde en lång rad dödsoffer, de flesta var barn, unga och vuxna i medelåldern.
Den 2 september avled det första äldre offret, inhysesänkan Stina Olofsdotter Elg, som var 70 år.
Liktransporterna gick oavbrutet mellan Forsvik och kyrkogården i Undenäs.
Bakgrunden till kolerautbrottet var att några arbetare från Forsviks bruk åkt till Stockholm för att se en industriutställning. Koleran hade härjat i huvudstaden under sommaren, och arbetarna förde sannolikt med sig smittan hem till Forsvik.
Inrättade särskild kolerakyrkogård
För att få de avlidna i jord så fort som möjligt, för att undvika att smittan spreds ytterligare, hoppade man över vissa begravningsritualer.