Runstenar, slott och industrimiljöer anses viktiga att bevara av många människor. Men hur ser det ut för den moderna bebyggelsen? Folkhemmets kulturarv rivs i allt snabbare takt, men är det verkligen hållbart? Och sker rivningarna inte på bekostnad av vår historia?
Det finns ett brett stöd för att bevara kulturmiljöer och historiska platser till kommande generationer. Denna glädjande slutsats om attityder till kulturarv dras i en studie från Riksantikvarieämbetet och Statistiska centralbyrån.
En stor del av de som svarade tyckte att slott, runstenar och äldre industrimiljöer var viktiga att bevara. Men intresset för att måna om välbevarade 1900-talsmiljöer var betydligt lägre. Här står vi inför en stor utmaning! Är det bara det riktigt gamla som ger en förståelse för dagens samhälle?
Folkhemsbebyggelsen är nu omkring 70 år gammal. Detta är alltså inte tillräckligt gammalt för att betraktas som historia. Samtidigt är de flesta överens om att de omfattande rivningar som gjordes i nästan alla städer i mitten av 1900-talet var helt förkastliga. Visst var det alldeles bindgalet att hela stadsdelar med vackra sekelskifteshus krossades av rivningskulan? Då var många av de byggnaderna bara omkring 50-75 år gamla, ibland mindre än så. Tänk nu på vad som är 50 år gammalt idag? Ja, just det – det där grå, höga hyreshuset av betongelement. Torget, kyrkan och snabbköpet. Är det verkligen värt att bevara, och varför?
Under folkhemstiden och rekordåren byggdes det som aldrig förr. Ett av målen var att alla skulle kunna bo i ett eget hem med riktigt bra standard, att de långa bostadsköerna skulle bort. Det byggdes massvis av skolor, äldreboenden, idrottshallar, industrier, badplatser, vattentorn, broar och mycket mer. Tillsammans vittnar dessa byggnader och miljöer om välfärdssamhällets framväxt och historia, det samhälle som vi nu tar för givet. Men före 1900-talets mitt var det allt annat än självklart.
Idag är relativt många byggnader som tillkommit i modern tid rivningshotade eller redan borta. Byggnader som är storslagna eller alldeles, alldeles vardagliga. Den där kranen som du sett i alla år där borta i hamnen. Visst bidrar den till stämningen, till platsens själ?
Den där kiosken där du eller kanske din pappa hängde i tonåren. Simhallen där ditt barn lärde sig att simma. Eller högstadieskolan där du bakom gympasalen fick din första oförglömliga kyss.
Det som byggdes för 50 år sedan är resultatet av omåttligt stora investeringar. Dessa storslagna visioner och ansträngningar är väl på tok för värdefulla för att bara kastas i sjön efter några decennier? Allt annat är kapitalförstörelse.
Men vårt samhälle har ju förändrats sedan dess, tänker du kanske nu. Ja, givetvis har det hänt mycket under de senaste decennierna, och givetvis ska våra byggnader och miljöer anpassas till de förändringar som sker. Men denna anpassning måste inte ske på bekostnad av den historia och skönhet som befintlig bebyggelse trots allt står för. Vare sig den riktigt gamla eller den som ligger nära i tiden. Ja, det är möjligt för det gamla, det halvgamla och det nya att samsas! Sida vid sida kan de skapa trivsamma, spännande och dynamiska livsmiljöer med stort tidsdjup och många inneboende berättelser.
I Västra Götaland har vi i många år arbetat med att väcka intresse för den moderna bebyggelsen. Nyutkomna Moderna monument är boken som slår ett slag för att såväl funkisbiografer som idrottshallar och miljonprogramsbostäder har din viktiga historia att berätta, och är värda att bevaras för de generationer som kommer efter oss. Nu finns den på ett bibliotek eller bokhandel nära dig.
Carina Carlsson är bebyggelseantikvarie i Västarvet. Hon har också varit redaktör och författare till boken Moderna monument – bebyggelse i Västra Götaland 1930 – 1980 som lyfter den moderna bebyggelsens värden och mångfald. Läs gärna mer här >>
