Hösten 1973 fick folkloristen Bengt af Klintberg höra en historia. Det var hans barnflicka Bibbi som berättade om något hon hade hört från sin fästman, och det hade gjort ett djupt intryck på henne. Fästmannens kompis hade varit på en pizzeria med några vänner, och sedan hade en av vännerna fått åka till sjukhuset med magont. Det visade sig att ett råttben satt sig på tvären i hennes mage. När hälsovårdsnämnden gjorde en inspektion på pizzerian hittade man mängder av döda, upphängda råttor i köket. Nu, sade Bibbi, skulle hon aldrig mer gå på pizzeria.

På 70-talet var pizzan ett relativt nytt fenomen i Sverige. Bibbi, och tusentals andra svenskar, betraktade antagligen maträtten med viss försiktighet, kanske till och med skepsis: den var ny, obekant och tillagades ofta av utlänningar. Ändå var det kanske inte så lockande att erkänna. Nog lät man både tråkig, feg och kanske fördomsfull om man helt enkelt sade att man minsann var misstänksam mot de där pizzorna. En ruggig berättelse om ett råttben kan man emellertid berätta utan risk att dömas. Historien kom som en perfekt illustration av en latent misstänksamhet i tiden.

Bengt af Klintberg hade aldrig hört historien förut, men ändå kände han igen dess struktur. ”Det var något i själva uppbyggnaden som påminde om de tusentals folksägner från det gamla bondesamhället, som jag i flera års tid hade katalogiserat på Nordiska museet. Det här måste vara en modern folksägen, tänkte jag”, skriver han i boken Råttan i pizzan (1986). Och mycket riktigt. När af Klintberg bad Bibbi fråga sin fästman om vem av vännerna det var som åkt in på sjukhuset visade det sig att historien låg ännu ett led bort: det var en kompis till en kompis till fästmannen som varit med på pizzerian. Eller, kanske till och med, en kompis till den kompisens kompis. Och när af Klintberg frågade de elever han undervisade vid Stockholms universitet hade ett tjugotal av dem hört historien om råttbenet i pizzan. Men ingen kände den stackare som faktiskt råkat ut för matmissödet.

Redan på 60-talet berättades det i England om en besökare på en kinesisk restaurang som fått åka till sjukhuset för att ta ut ett kattben ur magen. Historien spred sig, enligt af Klintberg, till Paris i början av 70-talet och vidare till Västtyskland där den påstods utspela sig på såväl kinesiska som jugoslaviska restauranger. I Danmark berättade man våren 1973 om en köpenhamnare som ätit en kinesisk vårrulle och fått ett råttben i halsen. I Sverige hade pizzeriorna gått från en till 20 på bara några år från och med 1960-talets slut, och när historien nådde oss spreds den nästan lika fort själv.

Det var med boken Råttan i pizzan som Bengt af Klintberg gav begreppet vandringssägen sitt genombrott i Sverige. Han kartlade där det samtida svenska folksägenberättandet, och återknöt till ett internationellt arbete som redan inletts av till exempel Linda Dégh och Jan Harold Brunvand i USA och Ethel Portnoy i Holland. af Klintberg definierade i Råttan i pizzan vandringssägner som historier ”med en struktur som gör dem lätta att minnas och tacksamma att återge”, och vars innehåll ”svarar mot människors förutfattade meningar om tillvaron”. Jan Harold Brunvand skriver i The Vanishing Hitchhiker (1981) att vandringssägner för att överleva i vår kultur måste innehålla tre element: det måste vara 1. en bra story som 2. bottnar i våra försanthållanden och som 3. rymmer ett meningsfullt budskap eller en moral. Jag själv har med tiden kommit att beskriva en vandringssägen som en berättelse som sprids från person till person i tron att den i någon mening är tänkt att illustrera det man uppfattar som sanningen.

Viktigt att lägga märke till att en vandringssägen definitionsmässigt måste ha en narrativ struktur, det vill säga: vara en liten berättelse. Denna skillnad är det inte alla som är på det klara med. Efter en debatt mellan Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin och moderaten Hanif Bali i SVT-programmet Agenda var det många som skrev att Dahlin liknat påståendet att det fanns vuxna män bland flyktingbarnen vid ”en vandringssägen”. Det hade varit definitionsmässigt fel, eftersom det snarare var ett sakfel i folkuppfattningen och inte en liten berättelse hon beskrev. Det visade sig emellertid ha blivit fel i flera led där, för själva verket kallade Dahlin påståendet för en myt, vilket definitionsmässigt stämmer bättre överens med vad hon menade.

Pizzor må vara vardag i Sverige idag, och få berättar historier om hur vänners vänner vaknat med råttben i magen efter besöket på den lokala pizzerian. Någonting utländskt, nytt och obekant har blivit svenskt, traditionellt och välkänt, och vi har inte längre någon latent oro eller rädsla att ge uttryck för. Men nya traditioner, idéer, föremål, vanor, människor och matvaror introduceras ofta, och inte sällan möter de motstånd i vår bild av hur saker och ting ska se ut och vara. I krocken mellan det gamla och nya uppstår en hel rad känslor, och dessa illustrerar vi med våra berättelser. Folksägenberättandet lever vidare.

Hur uppstår en vandringssägen?

Säg att du är lite misstänksam mot din smarta telefon. Du har hört att strålningen är farlig, och det känns naturligt: varför skulle en trådlös pryl som kommunicerar med satelliter och routers inte avge en del strålning, och varför skulle inte den strålningen kunna skada? Du hör någon berätta om vän som sett ett filmklipp som cirkulerat på sociala medier, där torkade majskorn som ligger kring en telefon poppas till popcorn när den ringer. Denna någon har missat att filmklippet är manipulerat och att popcornens poppande inte har någonting med telefonen att göra, och är dessutom något av en storyteller, så resultatet blir att du får intrycket att det är berättarens vän som gjorde experimentet och framför sina ögon såg exempel på telefonens strålning. Historien får dig att fasa, men du blir inte överraskad: du visste ju att det var något med den där strålningen.

Nästa tillfälle som telefonernas strålning kommer på tal berättar du därför själv historien, och för att förenkla den lite säger du att det var din egen vän som ville göra ett experiment och såg popcornen poppas kring den ringande telefonen. Din åhörare häpnar, och du känner dig tillfredsställd. Inte bara har du framlagt övertygande bevis för att det är som du tror, du har också fått någons fulla uppmärksamhet, och det gillar ju alla.

Vips, så har någonting som mycket väl skulle kunna utvecklas till (och förmodligen redan är) en vandringssägen uppstått. Ingen hade avsikten att luras, skapa propaganda eller bedra, men ändå har en felaktighet i sak – telefoners strålning kan göra att majskorn poppas till popcorn – omsatts i en dramaturgiskt spännande berättelse som fångar en latent rädsla i vår tid. Processen är lättbegriplig och logisk, och om vi skulle vara helt ärliga kan nog de flesta av oss känna igen sig i rollen som berättare som sprider vidare en bra story som understryker något vi tycker är viktigt och sant. Det beror bara på vad vi själva tycker är lite obekant, nytt, skrämmande eller otryggt, vilka historier vi hör som krokar i just de känslorna, och hur goda historieberättare vi är.

Myten är den felaktiga uppfattningen att telefoners strålning kan få popcorn att poppas. Vandringssägnen är när myten omsätts i en berättelse. Den som vill sprida propaganda åt ett eller annat politiskt håll gör klokt i att omsätta sin idé i en berättelse, eftersom berättelser ger idén en till synes autentisk och akut inramning: det här har hänt här och nu och vi måste sätta stopp för det! Därför händer det att politiska krafter systematiserar spridningen av berättelser som man kan likna vid vandringssägner. Men det oftast förekommande berättandet av dem sker ändå i vardagen, mellan dig och mig, utan några andra motiv eller incitament än att vilja visa var man står.

Vissa berättelser som får stor spridning har ju faktiskt hänt.
Varför kallas de vandringssägner ändå?

Ingen vet väl hur många pizzor som tillagats i Sverige, Europa, USA och övriga världen, men nog måste det handla om miljarder vid det här laget. Med så många pizzor tillagade är det egentligen en statistisk oundviklighet att det legat en benbit på någon av dem, kanske till och med från en råtta. Så är det inte den enkla lösningen på vandringssägnens gåta: det är berättelser om någonting som någon gång inträffat, som bara överlevt lite längre än andra historier?

Nej, det räcker inte så. Frågan om huruvida någonting som beskrivs i en vandringssägen verkligen har hänt är ganska ointressant för den som analyserar berättelserna ur ett folkloristiskt perspektiv. Det händer massor av konstiga och ovanliga saker överallt, dagligen. Frågan man måste ställa sig är varför vissa händelser – eller vissa tolkningar av händelser, eller vissa fantasier om hur någonting skulle kunna inträffa – som fastnar och får ett förlängt liv som folksägen.

Det faktum att dessa historier får stor spridning säger nämligen någonting om hur många det är i samhället som delar en och samma världsbild. Genom att läsa de historierna mellan raderna, medvetet om varför de spritts på just det sättet, kan vi ta reda på vad mer den där världsbilden inrymmer. Frågan om huruvida en historia är sann eller inte ger inte mer än ett ja eller nej-svar. Frågan om varför vi tror på en historia öppnar upp en hel värld av tolkningsmöjligheter och djupare förståelse för våra attityder och tankar.

Det ger oss dessutom chansen att tala om vad som är sant och vad som är falskt på ett sätt som inte blir konfrontativt. Diskussioner om bristande källkritik lider ofta av att de initeras när någon begått ett misstag eller haft fel, och blir därför skuldbeläggande eller polemiska. Men den som öppnar ett samtal om en berättelse som inte är sann med att säga, ungefär, ”Jag förstår att den här berättelsen betyder något för dig – den har betytt någonting för generationer före dig också”, den behandlar inte den felande parten som dum eller okällkritisk utan bara som en helt vanlig människa.

Varför berättar vi vandringssägner?

2015 cirkulerade en text, utformad som en nyhetsartikel, på sociala medier. Den handlade om Alva, nio år gammal, som skulle ha gått på Hagaskolan i Örebro. En dag hade hon med sig sitt nya telefonskal till skolan, på vilket det fanns en svensk flagga. I slutet av en lektion fick läraren syn på skalet, och sade att Alva skulle komma fram med det. Läraren sade att skalet ”var stötande och att det kunde få andra elever att känna sig kränkta och må dåligt”, och gav Alva kvarsittning. Hon fick också höra att hon aldrig mer skulle ta fram telefonskalet i skolan, om hon inte ville bli skickad till rektorn.

I texten beskrivs det hur en nästan desperat Alva säger att hon inte förstår varför andra skulle ta illa vid sig av att se den svenska flaggan, men att hon blev jätteledsen och inte menade något illa. Sedan blir det nästan melodramatiskt: ”Alva brister nästan i gråt, och hennes pappa Håkan Andersson, håller om henne”, står det. Ja, till och med Alvas trygge fader tappar nästan fattningen: ”Håkan har klagat på lärarens agerande hos rektorn, men har inte fått något gehör. ’Det är förjävligt’, säger han och tittar ut genom fönstret för att dölja en tår.”

Den här texten var publicerad på en sajt som hette Storkens nyheter, och som påstod sig ägna sig åt satir. Längst ner på sajten stod det faktiskt klart och tydligt att allt de publicerade var påhittat. ”Med just den här artikeln vill vi driva med vänsterpolitikens kyliga inställning till patriotism, något vi gör med hjälp av ett fiktivt scenario som ändå ligger inom verklighetens ramar”, skrev upphovsmannen bakom texten och sajten i ett mejl till lokaltidningen Nerikes Allehanda. Effekten av texten blev emellertid nästan satirisk i sig: massor av människor trodde, kanske på grund av den känslosamma och detaljerade beskrivningen av Alva och hennes snyftande far, att det var på riktigt. Rektorn på Hagaskolan i Örebro fick motta massor av arga mejl och telefonsamtal från människor som tyckte fiktiva Alva hade felbehandlats å det grövsta.

Artikeln om Alva dök upp i en Facebookgrupp, skapad och befolkad av människor som tycker politisk korrekthet är dåligt och nationalism är bra. I kommentarsfältet påpekade någon att den var påhittad. Då dök en man jag brukar kalla Mats upp, och han skrev: ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”

Det här citatet använde jag som titel på en bok jag skrev 2018, om myter på sociala medier och vikten av källkritik, eftersom jag tyckte det var så talande för varför dessa historier tilltalar oss. Mats menade inte att han struntar i sanningen, eller att han accepterar lögner, i grad än någon annan. Han menade att han inte brydde sig om just den här anekdoten var sann, för i sitt huvud vet han ju att den problematik den illustrerar är sann. Han tyckte det var viktigare än att vi pratar om ett samhällsproblem han tycker är akut, än att vi hakar upp oss på huruvida något enskilt exempel på problemet är sant eller ej. Det var bara att historien om Alva bättre fångade hans poäng än någon annan historia han hade hört: den var på ett sätt, för Mats, verkligare än verkligheten.

Det finns massor av sätt att säga samma sak som Mats sade.

”Det hade faktiskt kunnat hända på riktigt.”

”Det finns många liknande exempel i verkligheten.”

”Jag hade inte blivit förvånad om det var sant.”

Om du känner dig självkritisk kan du för all del fråga dig själv: vilken variant brukar du säga?