Det är alltså i populärkulturen dessa väsen finns vid sidan av ett mer traditionellt berättande. Vad är då ett traditionellt berättande? På sätt och vis är det vad som berättas muntligen från person till person. Det kan handla om vardagliga upplevelser eller om spökhistorier, vandringssägner, ryktesspridning eller någon annan form av kommunikation. Idag samsas det muntliga berättandet med sms och olika chattar eller forum på internet. Ja, det är också fullt möjligt att få kunskap om olika väsen genom att gå på en arrangerad spökvandring, exempelvis någon av dem som emellanåt arrangeras i Göteborg, Borås eller Trollhättan.

När det närmar sig jul fylls många av landets butiker med tomtegubbar och året runt säljs små trollfigurer i landets turistbutiker. Under halloween är det många som klär ut sig till skrämmande gestalter och beger sig ut på gator och torg för att festa eller tigga godis. Under påsken är det inte ovanligt att barn klär ut sig till påskkärringar (ett ord som ursprungligen var en typisk västsvensk benämning för häxor) och går från dörr till dörr i hopp om att få godis. I butikerna säljs romaner där olika väsen figurerar, från gulliga till mystiska eller skräckinjagande gestalter. Seden att klä ut sig är inget nytt utan finns även knuten till andra högtider, t.ex. knutgubbar runt Fryksdalen i Värmland eller lussegubbar i Främmestad i Västergötland.

Många städer lockar turister med spökvandringar eller övernattningar i hemsökta hus. Slår vi på tv:n eller går på bio är det inte ovanligt att få se olika tolkningar av folktrons väsen. Ett av många exempel är den blå anden i Disneyfilmerna om Aladdin (1992/2019); dels förekommer något liknande i den gamla sagan om anden i flaskan, dels finns det en verklig tro på djinner (dvs. ökenandar, som är vanlig i Mellanöstern och Nordafrika). Andra exempel är den prisvinnande svenska spelfilmen Gräns (2018) som handlar om troll eller de två filmatiseringarna av Låt den rätte komma in (2008/2010) som handlar om vampyrer. Både Gräns och Låt den rätte komma in är baserade på berättelser av författaren John Ajvide Lindqvist.

I julkalendern från 2016 var också folktrons väsen och den mystik de bidrar med seriens tema. Även tv-spelens världar är fyllda av referenser till sagornas och folktrons väsen, inte minst spelstudion Ghost Games i Göteborg där själva namnet anspelar på spöken, spelstudion Legendo i Stenungsund som utvecklat spelvärlden Draugablíkk till spelet Serpents of the Mist som är fyllt av referenser till folktrons och myternas väsen och vidunder, eller Guru Games och Stunlock Studios, båda baserade i Skövde, som till sina spel delvis inspirerats av myter, sagor och sägner.

Redan från barnsben vet vi i regel vad en drake är och kan beskriva en varulv, en älva eller redogöra för trollkarlar och häxor. Dessa mer traditionella väsen samsas med en uppsjö monster, väsen och figurer som vi sett avbildade eller hört talas om.

Kända mytomspunna figurer är allmänt kända. Vi behöver bara tänka på vampyren Dracula, Frankensteins monster, Dr. Jekylls alter ego Mr. Hyde, alver, enter och dvärgar ur Tolkiens sagovärld, det snälla lejonet och den elaka snödrottningen ur C. S. Lewis böcker om Narnia, troll och drakar ur Harry Potter, alla de väsen som skildras i de svenska seriealbumen PAX eller rent av trollet Grendel eller den namnlöse draken ur den fornengelska dikten Beowulf?

Astrid Lindgren har också hittat på ett flertal märkliga figurer som ser ut att vara hämtade direkt ur svensk folktro: vildvittror, grådvärgar och rumpnissar. Vi kan också tänka på figurer som många fortfarande tror på som snömannen (yeti), spöken, änglar och demoner, sjöodjur, rymdvarelser eller den mystiske Bigfoot.

Det rika utbud av mångahanda figurer som erbjuds i filmer, serier och spel utgör från tidig ålder en viktig källa till kunskap om väsen och sagofigurer. I dessa världar samsas superhjältar med enhörningar och sockersöta, gulliga figurer. Serietidningarnas inflytande kan också vara av stor betydelse, oavsett om det gäller japansk manga- eller västerländska serietidningar.

Den som har läst Kalle Anka – särskilt pocketutgåvorna – har kanske upplevt hur Kalle och hans vänner måste lösa mysterier som kan utspela sig i andra kända världar, som i det finska nationaleposet Kalevala. Också tv-spel bildar på sätt och vis en egen mytologi där Super Mario, pokemonfigurer, prinsessan Zelda, eller skräckspel som Silent Hill och Resident Evil medverkar i olika, digitala fantasivärldar. I dessa spelvärldar, som alla är en del av barns och ungdomars vardag, förekommer folktrons gamla väsen vid sidan av helt nya figurer.

Tar vi Super Mario och Zelda som exempel så märker vi snabbt att spelens grundhistoria är den gamla sagan om hur en hjälte måste rädda en prinsessa som hålls fången hos en elak drake (eller trollkarl). Populärkulturens zombier och varulvar som smittar genom sina bett (en egenskap som inte fanns i äldre berättelser om gengångare eller varulvar) anspelar just på rädslor för smittsamma sjukdomar, smittorisk och epidemier.

Populärkulturen utgör på sätt och vis en viktig källa för kunskap om omvärlden, både i nutid och om äldre tid. Berättelser kan fungera som moraliska vägvisare, där det goda vinner över det onda, där det gäller att handla rättvist och vänligt för att nå framgång. Men de kan också visa på värderingar, rädslor, förhoppningar och hur vi människor förhåller oss till varandra, på gott och ont.

Gamla sagor blir nya sagor

Något som är typiskt för berättelser är att de förändras. Förr i tiden berättades sägner och sagor framförallt muntligt. Då var det helt naturligt att innehållet kunde omskapas och skifta beroende på situation, publik och berättare.