Att folktrons väsen enbart hör till det förflutna är inte sant. Funderar vi på det en stund inser vi snart att det än idag finns berättelser om olika väsen i omlopp, från traditionella och välbekanta, till helt nya eller nytolkningar av tidigare kända väsen.
Dessa väsen finns runt omkring oss och gör sig ständigt påminda, inte minst i särskilda berättelsesituationer (t.ex. i ryktesspridning, spökberättelser) eller i populärkulturen. Vem känner inte till eller har en uppfattning om vad drakar, spöken, troll, jättar, älvor, vampyrer och varulvar är för något? Varken namnen eller vad de betyder upplevs som främmande och används ofta utan någon närmare förklaring.
Kanske är berättelser om olika typer av väsen vanligare idag än vad de någonsin varit, även om vi idag roas och fascineras av dem i större utsträckning än vad vi faktiskt ”tror” på dem. Det här med tro är också komplicerat, det kan vara aktuellt i vissa situationer men inte i andra. Kanske kan spöken och troll upplevas som orealistiska i många lägen, men under nattens spöktimme, i gamla hus och på ödsliga platser eller om man går vilse i mörka, djupa skogar, ja, då förändras kanske situationen. Men det finns också sådana väsen som i princip bara barn tror på som exempelvis tandfén och tandtroll, påskharen, monster under sängen, jultomten eller John Blund. Många vuxna har också redogjort för möten med det övernaturliga: spöken och andar, utomjordingar, varulvar, maran, vittra, gårdstomten eller änglar och demoner. Ibland är berättelserna regionala, som exempelvis att häxor samlas på ön Brattön i Solberga socken, eller berättelser om sjöodjuret Koffa i Vänern eller vålnader som är knutna till specifika platser: exempelvis den vita damen i Läckö slott, svarta damen på Herrgården Överås i Örgryte, eller olika spökupplevelser och mystiska händelser i Kongelfs Gästgifveri, Gräfsnäs slottruin eller vid Gamla galgbacken, bakom Carlanderska sjukhuset i Göteborg. En sak är i alla fall säker – väsen hör inte bara till en förfluten tid, utan är minst lika närvarande, om än på andra sätt, i dagens urbaniserade, uppkopplade och mångkulturella samhälle.
Varulvar och clowner
Ett väsen som vi ofta stöter på i filmer, serietidningar, dataspel och romaner är varulven. Med varulv avses en person som vid specifika tider förvandlas till en varg eller varghybrid. Själva ordet betyder bokstavligen manvarg. Ett annat väsen som ofta förekommer är den blodsugande vampyren. I populärkulturens gestaltningar är dessa väsen oftast varandras fiender; de har båda smittats av ett bett från en annan varulv eller vampyr. I svensk folktro finns det mängder av berättelser om varulvar, men ytterst få om vampyrer. De om varulvar är också gamla medan de om vampyrer sällan är särskilt gamla, vilket är ett tydligt tecken på att just vampyren är en nykomling i Sverige. Om vi lämnar seriernas, spelens och filmernas värld häpnar vi kanske över att få veta att det larmats om varulvar och vampyrer i svenska nyhetstidningar och det så sent som på 1970-talet! För att förklara hur något sådant kan ske är det bäst att kika närmare på ett par sådana fall.
År 1972 spreds ryktet om att det härjade en varulv i Trelleborg och ett par månader senare om en annan varulv i Jakobsberg. Året efter rapporterade massmedia ryktena om att en mumie satte skräck i Stockholmsförorten Sätra. Polisstationer blev nedringda av uppskrämda föräldrar och barnen var paralyserade av skräck. Nyhetstidningar rapporterade om detta, stundtals med glimten i ögat. Barnens och föräldrarnas rädsla var dock allt annat än ironisk, den var verklig. I alla tre fallen visade det sig att barnen blivit påverkade av skräckfilmer och serietidningar och att det var möten med skumma personer och ryktesspridning som låg bakom larmen. Vi känner oss nog ganska övertygande om att det varken fanns varulvar eller mumier i Sverige under 1970-talet. Däremot är det spännande exempel på hur snabbt rykten kan eskalera och att de också kan tas på mycket stort allvar, även om det sker under en mycket kort tid.
Under hösten 2016 spred sig ett larm om skrämmande clowner som en löpeld över Sverige och stora delar av världen. Tydligen lurade mördarclowner bakom var och varannan buske och det påstods att de var särskilt aktiva på natten. Barn blev vettskrämda och föräldrar blev mycket nervösa, vilket fick till följd att polisen blev nedringd av oroliga personer. Fanns det några mördarclowner och planerades verkligen en kupp där de i samlad trupp skulle störta ordningen och vända upp och ned på samhället? Nej, inget sådant förekom; det hela kan spåras till USA och England där de första ryktena om ”fantomclowner” spreds lokalt i omgångar från åtminstone 2012 för att sedan spridas över större områden med hjälp av sociala medier, vilket eskalerade och utmynnade i den omfattande clownskräcken under 2016. I och med att ryktet slog rot och flera larm rapporterades, ökade också ryktets proportioner. Idag är clownerna i stort sett glömda (endast enstaka fall rapporteras fortfarande världen över på sociala medier) på samma sätt som larm om varulvar, vampyrer och mumier har fallit i glömska.
Rädslor för olika gestalter har funnits i alla tider. Vad folk är rädda för varierar och knyts ofta till rädslor i samhället i stort. I våra folkminnesarkiv finns det mängder av beskrivningar av kusliga figurer. Det kunde vara rädslor för vissa etniska grupper eller yrken som ansågs ha en låg status, t.ex. rackare, bödlar, eller personer som betraktades vara trolldomskunniga; alternativt var det en fasa för övernaturliga väsen som skogsrået, näcken, Djävulen eller spöken. Den hastighet med vilken rykten och rädslor sprids idag har dock ingen motsvarighet i äldre tid. Inte heller det faktum att merparten av olika åldersgrupper idag ständigt är uppkopplade och kan sprida rykten och kommunicera världen över. Tidigare förmedlades denna typ av berättelser muntligt och gick i regel från person till person, eller så spreds de genom tryckta texter som böcker och dagstidningar.
Anden i glaset och Svarta madame
Olika lekar har olika syften. Ett sådant kan vara att pröva deltagarnas tapperhet för att avgöra hur modiga de som deltar är.
Bland dessa lekar finns en variant där deltagarna med hjälp av ett ljus, ett pappersark och ett glas försöker ta kontakt med en ande som ska svara på frågor. Deltagarna lägger sina fingrar på det uppvärmda glasets rygg och tanken är att glaset släpar sig fram till olika bokstäver och formar ord i ett diagram som målats upp under det. Den leken kallas anden i glaset. Ibland används ett särskilt bräde som kallas för ett ouija-bräde. En variant där bara två korslagda pennor behövs kallas för Charlie Charlie. De olika deltagarnas spontana reaktioner kan få fingrarna att dra åt ett särskilt håll; därmed dras föremålet mot specifika bokstäver eller ord, vilket sedan tolkas som om att det är andar som drar glaset eller får pennan att snurra.
En populär lek bland många unga kallas för det mesta svarta madame. Den går ut på att ett eller flera barn går in i ett badrum, släcker belysningen, tänder ett ljus och säger en ramsa framför spegeln. Ramsan kan se lite olika ut, men en vanlig formulering är ”Svarta madame, Svarta madame, kom fram”. I en del fall bör den upprepas tre gånger. Ibland uppmanas också den som vågar sig på denna lek att lägga sin handflata mot själva spegeln. En lockelse med dessa lekar är den spänning som byggs upp när gruppen tar kontakt med andevärlden. Samtidigt är det en känsla av att det som görs nästan är förbjudet. Olika sätt att ta kontakt med andevärlden är mycket gammal. Föregångare till svarta madame finns i England och USA. I en insamling som Institutet för språk och folkminnen gjort om detta fick vi in hundratals svar med olika varianter och beskrivningar av leken från stora delar av landet.
Att på olika sätt försöka ta reda på vem en person skulle gifta sig med är gammalt och för detta har det funnits ett flertal olika knep. Ofta ansågs midsommarnatten vara en tid då det gick att få reda på vem en framtida fästman eller fästmö skulle bli. Ett sätt var att plocka ett antal blommor och lägga dessa under huvudkudden. Den som sedan visade sig i drömmen skulle bli ens framtida make eller maka. En annan variant som än idag lever kvar är att med hjälp av en blomma, bland annat en prästkrage, rycka ett blad i taget och för varje ryckt blad omväxlande säga ”älskar”, ”älskar inte”. Den person som flickan (eller pojken) tänker på när sista bladet dras kommer älska eller inte älska den som utfört ritualen.
Spöken, zombier och spökerier
Idag är både spöken och zombier vanliga figurer i populärkulturen. Men en övertygelse om att spöken, eller andra former av gengångare, faktiskt tänks existera är väldigt gammal. Zombier är ett nytt ord och en ny figur i Sverige. Ursprungligen hörde zombier till den haitiska voodooreligionen med ursprung i Västindien; i äldre tider talade man i Sverige istället om gengångare och gastar. Den stora skillnaden är att en zombie saknar förmågan att tänka själv. Den är som ett viljelöst och hungrigt rovdjur vilket i sin tur kontrolleras av en trolldomskunnig person. En gengångare eller en gast tänktes däremot behålla många drag från när personen var vid liv. Att en människa gick igen förklarades av att något var ouppklarat, eller av att personen ansågs vara väldigt besvärlig och elak redan när han eller hon levde. I populärkulturen har dessa gränser börjat suddats ut, vilket kan vara ett tydligt tecken på att det är ytterst få som tar denna typ av väsen på allvar.
Det finns många som anser att det spökar på slott, på herrgårdar, i gamla hus, i nedlagda mentalsjukhus eller på kyrkogårdar, galgbackar och vid gamla slagfält. Förenklat kan man säga att det är platser som antingen har en gammal historia eller vars historia förknippas med död och elände. I Prästgården i Jämtland, en byggnad som av en del ansetts vara Sveriges mest hemsökta plats, får den som övernattar där ett särskilt diplom. Liknande hemsökta platser finns också i Västra Götaland. Idag arrangeras också speciella spökvandringar på många håll i landet. Flera berättelser om spöken i Göteborg har till exempel samlats i boken Spökhus i Göteborg som gavs ut av två anonyma författare 2015.
Föreställningar om ett liv efter detta och att en del avlidna på ett eller annat sätt dröjer sig kvar i den här världen har alltid fascinerat människan och varianter på temat finns i alla mänskliga kulturer. Spöken kan vara farliga, obrydda av människans sysslor eller hjälpsamma. I populärkulturen finns det många snälla spöken. Det lilla spöket Laban, som bor med sin familj i Gomorronsols källare, presenterades i barnböcker av Inger och Lasse Sandberg på 1960-talet. Han är ett typiskt exempel på ett snällt spöke. Anledningen att han kom till var för att barn inte skulle vara rädda för spöken. Med tiden fick också spöket Laban en busig lillasyster som fick namnet Labolina. Det finns också många berättelser om spöken som visar sig för att varsla om något eller som rent av är farliga och aggressiva.
Spöktåg och spökskepp
Om möten med spöken på spårvagnar finns det berättelser i folkminnesarkivet i Göteborg, men mest omtalat i sammanhanget gäller spöktåg i en annan stad. Det cirkulerade nämligen många rykten och berättelser om ett särskilt spöktåg i Stockholm under början av 1980-talet. Då åkte nattetid ett silverfärgat tåg på tunnelbanespåren. Enligt rykten var det inte vilka som helst som åkte detta tåg – det var de dödas tåg och den som råkade kliva på kunde aldrig gå av. Samtidigt ansågs den nedlagda och förfallna stationen Kymlinge vara tågets slutdestination. Där gick de döda av och den som haft oturen att ha klivit på tåget, fick följa med de döda in till helvetet. Så långt vandringssägnerna. I själva verket var detta ett tåg som Stockholms Länstrafik tagit in på prov, en prototyp av ett nytt tåg, som de lät provköra på nätterna. Tunnelbanestationen hade börjat byggas på 1970-talet, men blev av olika skäl aldrig färdigställd. Därför stannar inga tåg där och av den anledningen ser stationen ut att vara helt öde. Ett silverfärgat tåg och en nedlagd tunnelbanestation existerade verkligen, men det rör sig varken om ett spöktåg eller om en spökstation,
utan bakgrunden kan förklaras av helt naturliga orsaker. Liknande berättelser om spökskepp – tänk på alla spökskepp som finns i piratfilmer – är egentligen väldigt gamla. Idag finns det dessutom berättelser om spökbilar och andra spökfordon.
Tunnelbanor och spårvagnar är förhållandevis moderna företeelser. I äldre tider företogs längre resor med skepp eller med häst och vagn. Om det senare finns det en hel del berättelser bevarade i arkiven. 1937 upptecknades följande i Lundby socken (idag en del av Göteborgs kommun):
”När det var långfärder ute på Nordsjön, hände det att stormen tog skeppen, så att de gick i sjön med man och allt. När man sen var ute på nya långfärder, kunde man möta dessa skepp som gått under. Då såg man dem precis som man kom ihåg att di en gång sett ut. Och allt manskapet som varit med syntes tydligt. De var då klädda i röda pickelhuvor” (IFGH 04026)
Koffa och sjöarnas odjur
I Skottland är Nessie en världskändis, det är ett sjöodjur som sägs leva i sjön Loch Ness. Men Nessie är inte ensam, i många andra länder har det rapporterats om möten med liknande sjöodjur. I Sverige är Storsjöodjuret i Jämtland känd sedan mitten av 1600-talet. Storsjöodjuret har till och med förärats en egen maskot som kallas Birger och förekommer i flera barnböcker. I institutets folkminnesarkiv finns också uppteckningar och inspelningar om Storsjöodjuret. Det äldsta i våra samlingar är från 1919. Storsjöodjuret är dock inte ensamt. Alltsedan 1800-talet finns uppgifter om att personer säger sig ha sett sjöodjur, ofta i formen av stora ormliknande figurer, i flera svenska sjöar. I Sverige finns det ett flertal olika uppgifter om mystiska varelser som det berättats om från olika sjöar och vattendrag. I Vänern är Koffa (eller Laka-Koffa) något av en lokalkändis som sägs hålla till i vattnen kring Torsö och Brommö. Den beskrivs som en blandning av torskfisken lake och ett barn. I en uppteckning står det följande: ”naturväsen, som troddes ligga på sjöbottnen och hänga sig fast på såtkroken, på Värmlandsnäs kallad koffa”. I uppteckningen finns även följande tillägg: ”ingen har sett företeelsen i fråga så noggrant, att han kunnat beskriva den närmare” (ULMA 30904, s. 139).
Koffa är därmed inte särskilt stor och är kanske en variant på sägner om sjöråets barn. Tydligen ska den i vilket fall kunna skänka fiskelycka till den fiskare som får den på sin krok, virar in den med en halsduk och släpper den fri igen. I vårt grannland i väst är Seljordormen i Seljordsvattnet i södra delen av Norge en kändis. Sjöar och hav har även förknippats med andra väsen. Nämnda sjörået är ett sådant exempel och om det finns det många berättelser från Västra Götaland, ibland tycks hon uppträda som en stor och faslig orm. Följande exempel upptecknades 1927 i Seglora socken, Västergötland:
”För en 50 år sen gick en gubbe te Pjätare nolsjö för å meta. På vägen gick han förbi Hessereds sjö och där fick han se en faselier storer orm, ögena va stora som trätallrikar. Kommen fram te Pjätare sjö försökte gubben få fisk men det ville inte lyckas. Rätt som han satt där fick han se sjöråa komma och gå på vattnet. Framifrån var hon vacker men baktill var hon ihålig. Gubben fick gå hem utan fisk den gången” (IFGH 01069).
I många stora sjöar eller i havens djup har människan ofta tyckt sig se stora sjöodjur; det kan vara jättebläckfiskar (kraken är ett namn på en sådan) som får enorma proportioner eller andra former av monster som tänks leva i havens djup. Idag har rädslan för vad som lurar under vattenytan till stora delar bytts ut mot en rädsla över vad som kan tänkas finnas i rymden, i universums mysterier.
Rymdvarelser
Något vi ofta påminns om, inte minst genom populärkulturen, är olika rymdvarelser, utomjordingar, eller ”aliens” som det heter på engelska. Rubriker och uppgifter om möten med dessa väsen figurerar också rikligt på bland annat internet och det finns till och med ett UFO-arkiv i Sverige som ligger i Norrköping. Rapporter av personer som menar sig ha sett ufon finns också samlade på sidan UFO-Sverige, där det även går att söka på uppgifter från Västra Götaland. I folkminnesarkiven finns det flera uppteckningar om ufon eller möten med utomjordingar. Vad är det som fascinerar oss med rymden och alla rymdvarelser? Kanske finns svaret i att rymden fortfarande är ett mysterium för människan?
Förr i tiden var de djupa och mystiska haven, de djupa skogarna och de otillgängliga bergen gåtfulla och troddes därför vara befolkade av många olika livsformer, det vill säga olika väsen. Idag när vi känner till mer om vår egen planet så har vi istället flyttat över det oförklarliga och mystiska till yttre rymden och förklarar det på ett mer vetenskapligt sätt, något som ofta anses mer ”rationellt”. Exempelvis tänks rymdvarelser ha tillgång till en egendomlig och högt avancerad teknik som gör att de kan göra saker som vi annars har svårt att förställa oss. Men är det då inte bara ett nytt sätt att förklara det som i folktron kallades trolldom eller magi? Folktrons väsen var ju i regel trolldomskunniga medan rymdvarelser har tillgång en form av superteknologi. Likheten är också stor I berättelsernas utformning. Gamla sägner och motiv har med andra ord omformats för att anpassas till vår tid.
Där folktrons väsen tänktes kidnappa människor och föra in dem i bergen eller under jorden, tänks istället rymdvarelser bortföra människor i sina rymdfarkoster. Det finns många likheter mellan tankar om rymdvarelser och hur man tänkt sig folktrons väsen. Vi bör alltså se det som att det på sätt och vis rör sig om gamla berättelser som iklätts en ny, mer tidsenlig skrud.
Klintberg, Bengt af & Ulf Palmenfelt (red.) 2007: Vår tids folkkultur. Stockholm.
Kuusela, Tommy 2016: An American Werewolf in Trelleborg. Representation of the Werewolf in Swedish Folk Belief and Popular Culture. I: Barbara Brodman & James E. Doan, The Supernatural Revamped. From Timeworn Legends to Twenty-First-Century Chic. Madison.
Tommy Kuusela är fil.dr. i religionshistoria och forskningsarkivarie vid Institutet för språk och folkminnen i Uppsala. Han disputerade vid Stockholms universitet 2017 på en avhandling om interaktion mellan gudar och jättar i en fornnordisk hallmiljö. Kuusela har presenterat sin forskning vid ett stort antal vetenskapliga konferenser och för en intresserad allmänhet, han har även arrangerat vetenskapliga konferenser på Svalbard och i Uppsala. Kuusela har skrivit ett tjugotal vetenskapliga och populärvetenskapliga artiklar om sina forskningsintressen: folktro, fornnordisk religion, J.R.R. Tolkien och djur ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Kuusela är styrelseledamot i Nathan Söderblom-sällskapet, Isländska sällskapet, Länsforskningsrådet i Uppsala län och sitter med i kommittén för Early North European Seminars i Uppsala.
