Idag är vår natthimmel ljusförorenad över många ställen på jorden. Stjärnorna syns inte längre lika bra som tidigare. Men förr i tiden, långt innan elektriciteten och storstäderna, var rymden en kanvas där dåtidens människor kunde leta efter svaret på de stora frågorna.
Maria Sundin är astrofysiker och håller vid sidan om forskningen många kurser inom ämnet, bland annat den om Etnoastronomi. Etnoastronomi handlar om stjärnhimlen ur ett kulturarvsperspektiv, hur antikens berättelser och forna människors föreställningsvärld byggts upp, baserat på den klara nattskyn ovanför dem.
– Våra hjärnor verkar vara väldigt bra på att hitta olika mönster, likt de fantasivarelser som framträder i prickarna på himlen. Där syns tydliga figurer som dessutom rör på sig under nattens gång. Det blir som en teaterscen, en perfekt fond att berätta myter och sägner mot, säger Maria Sundin.
Dåtidens människor använde stjärnhimlen för tre olika huvudsyften. Dels för att måla upp sina berättelser, legender och levnadsregler mot, men också för att navigera samt hålla koll på tiden. Stjärnornas och planeternas position på himlen berättade när det var dags att skörda, så eller ge sig ut på jakt. För nomader var stjärnhimlen en karta och för andra ett sätt att orientera sina byggnader efter till exempel sommar- och vintersolstånd.
– Som berättelser betraktat är stjärnhimlen perfekt när den rör sig under natten. En figur kan helt
plötsligt träda fram över horisonten medan en annan blir bortjagad när dess konstellation går ned, säger Maria Sundin.
För kulturer nära ekvatorn går stjärnorna upp i öst och ned i väst, men ju längre norrut man kommer desto mer parallella blir rörelserna mot horisonten. Allra längst norrut går stjärnorna varken upp eller ned, utan snurrar helt sonika runt samma punkt på himlen, nämligen Polstjärnan. Kulturers plats på jorden påverkar alltså upplägget i deras berättelser.
– Hos samerna i norr finns till exempel berättelsen om den vilda älgjakten. Stjärnbilden Älgen springer längs horisonten för att ständigt undkomma en jägare på andra sidan. Jägaren vågar dock aldrig skjuta eftersom det då vore risk att han skulle träffa Polstjärnan, himlastöttaren som håller hela himlen uppe, berättar Maria Sundin.
Men det finns också vissa likheter mellan olika kulturers berättelser om stjärnhimlen. De flesta kulturer över jorden verkar ha sett en jägare i den konstellation vi kallar Orion. Till och med aboriginerna i Australien som levt åtskilt från andra kulturer så länge har haft samma uppfattning, vilket kan säga något om hur lika vi egentligen tänker.
– Vintergatan är också ett inslag på himlen som är synligt över hela jorden vilket gjort att det finns många namn på den. Namnet Vintergatan är lite unikt för oss i Sverige, men säger också något om vårt nordliga läge och association till just vintern. En sådan association är det ju naturligt att man kanske inte gör i Sydafrika, säger Maria Sundin.
I Kina och Japan beskrivs Vintergatan som en silverflod, i grekisk mytologi kallas den Mjölkvägen vilket engelskan sedan snappat upp. I Australien är Vintergatan också en flod, men i Centraleuropeisk mytologi är det rester av hö som ramlat ur en vagn som dragit över himlen. Namnen skiljer sig åt, men de flesta kulturer har ändå gjort en koppling mot att Vintergatan är något farbart, en väg, en flod och så vidare.
– I våra upplysta städer kan vi nog inte förstå hur väl stjärnorna egentligen syns. Det hade var väldigt intressanta om vi moderna människor idag var de första att upptäcka stjärnhimlen. Vad hade vi då sett i mönstren? avslutar Maria Sundin.
Maria Sundin är docent i teoretisk fysik på Göteborgs universitet. Hon har lyckats kombinera forskning inom både astrofysik och hästsport och håller många populär- och tvärvetenskapliga kurser i astronomi.
Anna Härdig är journalist och digital kommunikatör. Hon har en bakgrund inom arkeologi, marknadsföring och populärvetenskaplig astronomi.