Det dröjde inte länge innan någon kläckte den lönsamma idén att sälja ”enhörningshorn” till hutlösa priser. Och eftersom vikingarna i princip var ensamma om att resa tillräckligt norrut för att hitta narvalar, skulle det dröja hundratals år innan bluffen avslöjades.

På 1500-talet började andra européer besegla haven norr om Kanada för att nå Nordvästpassagen som var genväg till Kina och Indien. Under det kommande seklet skulle enhörningens popularitet skjuta i höjden.

1577 hittade engelsmannen Martin Frobishers expedition en död narval på en ö mellan Kanada och Grönland. Männen hade aldrig sett en liknande varelse, men tack vare det bekanta ”hornet” trodde Frobisher att djuret var en havsenhörning. Enhörningshornet gav han sedan i gåva till drottning Elisabet I av England. 

Felöversättning skapade enhörningsfeber
På 1500-talet hade bibeln och kyrkan ett stort inflytande. 

Bibeln ansågs vara en pålitlig kunskapskälla, och eftersom enhörningen nämns sju gånger, ifrågasatte ingen djurets existens.

Att sagodjuret ens hamnade där från början tros dock vara ett misstag. När bibeltexterna översattes från hebreiska till grekiska valde kungens skriftlärda att kalla djuret mono¬ceros, vilket kan översättas till ”ett horn”.

De ursprungliga judiska skrifterna nämner ingenting om att djuret hade ett horn.

Moderna bibelforskare tror att texterna om enhörningen egentligen syftat på en utdöd, tvåhornad uroxe. Översättningen fördes vidare när de judiska texterna blev Gamla Testamentet, och bidrog därmed till mystifieringen kring enhörningen.

Bok gav fantastidjuret ytterligare uppsving
En italiensk upptäcktsresande och äventyrare gav ut en bok 1508 där enhörningen beskrevs ingående.