”Det finns ett stort berg här i närheten, som stupar rätt ner; det heter Glamsjö flöw [brant]. Där fanns en drake förr, som de trodde vakade över en skatt. Han hade vingar, och ibland såg de att han var ute och flög. Han hade ormhuvud och vingar” (Carl-Martin Bergstrand, Hallandssägner. Göteborg 1949, s. 102).
”De gamla tala om draken. Han kom som en eldkvast, det var som om en hade tänt eld på en halmkärve. Han flög högt uppe i luften. De flesta trodde att det var djävulen, men somliga sa, att det kunde det inte vara, för han skulle inte bli lössläppt förrän på yttersta tiden. Så var det en del, som trodde, att det skulle bli yttersta domen, när de fick se en drake” (Carl-Martin Bergstrand, Bohuslänska sägner. Göteborg 1947, s. 86).
”Pappa hade sett en drake. Han var med en hop ungdom, som gick över till Bergtorp för att dansa en kväll. Rätt som det var kom en drake och flög och skrek så styggt, och elden lyste kring honom. Han flög från nol till sör. Det blev slut med kvällsdansen, de sprang så mycke de blev god till. De har sagt att draken skulle ruva på skatter.” (Carl-Martin Bergstrand, Dalslandssägner. Göteborg 1951, s. 114).
”Det fanns en drake intill Dyrosten i Hyssna. Där är ett högt berg. En skytt fick se honom ligga där och sova, då sköt han på honom. Draken försökte flyga upp, men det gick inte. Han ramlade nedför berget och blev liggande nedanför. Han liknade en orm men hade både vingar och fötter. Han lukta’ så illa, så att folket fick ta en annan väg, när de skulle till kyrkan.” (Carl-Martin Bergstrand, Västgötasägner. Göteborg 1944, s. 82).
Vanligt är att drakarna tänktes ruva på och vaka över skatter. Dessa skatter kunde ligga nedgrävda i jordhögar, gravar, under stenar, stenrösen och i mossar. Ibland kunde det vara en girig människa som grävt ned sin skatt och efter sin död förvandlats till en drake. Den som ville gräva upp drakskatten borde helst göra det nattetid och fick inte säga ett ord eller bli skrämd för något under tiden, oavsett vilka syner som visade sig, för då finns risken att draken kom och förde bort skatten.
Ibland sägs det att draken tvättade sin skatt. Skatten ligger då i en bäck eller liknande men är förvandlad till något helt annat, som bråte eller löv. Den som samlade reda på detta, oftast skedde det i sägnerna av misstag, och kom hem med det såg då att det som från början såg ut som skräp förvandlats till guld eller silver. Men det är ofta lönlöst att återvända till platsen eftersom draken då i regel hunnit tvätta klart och fört ned sina skatter i jorden igen. Den som stöter på en drakorm bör akta sig för dess giftiga etter som kunde göra att den som träffades av det aldrig blev klok igen. Märken i naturen, till exempel skrevor i ett berg, kunde också förklaras med att de härrörde från drakar.
Drakar är alltjämt populära och är förhållandevis vanliga i populärkulturen. Ett gott exempel är den omåttligt populära tv-serien Game of Thrones som löst bygger på en ofullbordad romanserie av George R.R. Martin. Drakarna kan framställas som ondsinta fiender i fantasyfilmer, romaner och spel, men de kan också vara gulliga och oskyldiga varelser i animerade filmer som Draktränaren 1-3 (2010/2014/2019) eller Peter och draken Elliott (1977/2016). För övrigt känner du säkert någon eller känner till någon som valt att pryda sin kropp med en draktatuering.
Intressant i sammanhanget är att det mest populära drakmotivet för tatueringar inte är en nordisk eller europeisk drake, utan en kinesisk eller japansk drake. De asiatiska drakarna är ofta avbildade som flygande ormar med fjällig färggrann kropp, långa mustascher och med korta kloförsedda ben. Till skillnad från de nordiska och europeiska drakarna är de ofta betraktade som välsinnade och lyckobringande. Det senare kanske får någon att tänka på den vita draken Falkor i Den oändliga historien (1984), en film som var omåttligt populär när jag var ung.
Drakens symbolvärde förändras med tiden och idag kan vi läsa in olika betydelser i drakens väsen. Om det nu finns drakar får vi kanske hoppas på att det är den senare mer välsinnade sorten och inte den eld- eller giftsprutande sorten som är så vanlig i de äldre svenska berättelserna.