I den nordiska mytologin lyfte korparna Hugin och Munin från asaguden Odens skuldror varje morgon. De två korparna, vars namn betyder ungefär tanken och minnet, fungerade som ett slags budbärare för Oden genom vilka han överblickade världen. Korpar har sedan varit vanliga som symboler på hjälmar och sköldar under förhistorisk tid. Vikingar och nordbor använde till exempel flaggor med korpmotiv för att skrämma sina fiender.

Korpar är asätare och under medeltiden var det nog inte ovanligt att höra korpar och andra kråkfåglar skria och skräna runt galgbackar, slagfält och avrättningsplatser. Det kanske inte är så konstigt att fågeln fått dåligt rykte. Förr pratade man om olyckskorpar som tecken på död och elände. Nuförtiden har olyckskorpar kommit att förknippas med människor som bringar olycka. Korpen har liksom andra kråkfåglar även förknippats med Djävulen, häxor och de ondas anhang. 

Symbol för förlorade själar
Korpen har länge förknippats med de döda eller förlorade själar. I Sverige finns sägner om nattramnar, ett slags blodisande korpar som rör sig väster till öster och bara visar sig på natten. De ger ifrån sig ett knarrande ljud, likt gnisslet från gamla vagnshjul och flyger aldrig närmare marken än oxarnas ok. Nattramnar sägs vara spöken efter självmördare eller osaliga andar efter dem som begravts i ovigd jord.

Ramn är ett äldre svenskt ord för korp. Fornsvenska är ram(p)n. I äldre uttryck kunde det heta swarter som en ram (svart som en korp). Nattramnar är ett typiskt sydsvenskt fenomen, och det är vanligt i gamla danska områden (jfr nattravn). Korpar kännetecknas också av att de är smarta, har hög kognitiv förmåga och bra minne. Både korpar och kråkor kan också använda sig av redskap.

Det finns myter och sägner om korpar från stora delar av världen, men ur ett mer lokalt perspektiv så är korpen faktiskt landskapsdjur för Dalsland, där den också kallas för kvällskena.

Korpar förekommer också rikligt i kulturhistorien, kanske allra mest framträdande i dikten The Raven av Edgar Allen Poe.