På lappen berättade Laurentius att han föddes 1788 och hade vuxit upp under enkla omständigheter men fått chansen att läsa till präst. Han hade träffat en kvinna som han blev kär i och ville gifta sig med, men hon orkade inte vänta på att han skulle få en kyrkoherdetjänst. När han så äntligen fick den åtrådda tjänsten blev hans första uppgift att läsa upp meddelandet om lysning för sin själs älskade och en annan man. Detta gjorde honom så sorgsen att han lämnade allt och blev sjöman. I sju år seglade han runt världen tills hans skepp gick under utanför Hogdal i norra Bohuslän, längst uppe vid norska gränsen. Han var den enda på båten som klarade sig i land och efter det blev han kvar. Eftersom han var en bildad karl blev han snart lärare och klockare. Han gifte sig, fick barn och blev en allmänt aktad man i bygden.

Så långt historien om Laurentius Åkerlund, den välutbildade mannen som till synes kom från ingenstans. Berättelsen har fascinerat folk i Strömstadtrakten väldigt länge, och den innehåller ett antal detaljer som skulle gå att undersöka. Vi var några intresserade personer som satte igång att med gemensamma ansträngningar försöka ta reda på så mycket det gick om Laurentius, hans hustru Lovisa och deras närstående i alla de arkiv där det kunde finnas spår efter dem.

Vi fann en annan historia. Det fanns några trådar att börja nysta i, som Laurentius födelseår och hans studier som borde lämnat spår i studentmatriklar.

Laurentius Åkerlund har bevisligen funnits, han var lärare och klockare i Hogdal, det syns i kyrkböckerna. Där brukar det alltid finnas anteckningar om varifrån människor flyttat och i vilken socken personen föddes, men när det gäller Laurentius och hans hustru Lovisa Wernbom saknas många sådana detaljer.

Vi fick napp i matriklarna över studenter i Lund och gymnasister i Göteborg, där vi fann hans födelseort. Nu kunde vi börja nysta upp hans liv:

Han föddes som Lars Börjesson* på gården Åkered i Västra Frölunda i april 1788. Gårdsnamnet har sannolikt inspirerat till hans nya efternamn. Hans föräldrar verkar ha varit enkla bönder, men ändå så pass välbärgade att de kunde sätta Lars i skola. Han var inskriven i Göteborgs gymnasium från 1806 och efter det som novis ”novitii” en termin vid Lunds universitet 1811. Men hans läsande där blev inte långvarigt. Redan efter ett halvår avslutade han studierna, sannolikt för att han inte hade råd att fortsätta. Präst blev han alltså aldrig, men han hann i alla fall ändra sitt dopnamn till Laurentius.

Nu blev han istället informator, privatlärare, åt barnen Holmertz på Ölmanäs Säteri* i norra Halland, en post han hade kvar i två och ett halvt år.

Han gör ett kort mellanspel i Göteborg, innan han i augusti 1814 ansöker om respass. Han vill ta sig till Holland. I passansökningen får vi en beskrivning av hans utseende. Han har ”ljusbrunt hår, blå ögon och ordinär växt”.

Han kommer hem till Sverige igen 1816 då till Vävra i Solberga pastorat norr om Kungälv, där han blir skollärare en kort tid. Det är också här han meddelar att han är ”Sinnad att ingå äktenskap med jungfru Lovisa Wernbom.” Dock har de lite svårt att få gifta sig direkt, de har nämligen inga riktiga bevis på att de är lediga till äktenskap, eftersom de varit i Holland – båda två!

Han och Lovisa gifter sig ändå till slut, och söker sig norrut via Norum i Stenungsund, till Hogdal norr om Strömstad.

Vid det här laget kunde vi lägga det mesta av ursprungsberättelsen om Laurentius åt sidan. Skeppsbrottet kunde vi avfärda som en skröna. Det finns inga belägg för att han någonsin ens varit sjöman även om han rest som passagerare till Holland och då ”bevistat flere utrikes orter”, som det står i ett flyttbevis. Kyrkoherde blev han definitivt inte, inte ens färdig präst. Och sin själs älskade verkar han ju ha gift sig med.

Men hur träffades de – och vem var Lovisa? Hon är en smula gåtfull Anna Lovisa Wernbom, men hon hade kanske skäl att vara lite hemlig med sitt förflutna. 

Hon föddes i oktober 1786 i Ronneby, Blekinge, som dotter till en tunnbindarmästare och hans fru. Lovisas mamma kom från en rik familj, det visar hennes bouppteckning.* Men pengarna verkar ha gått åt, samma källa berättar också om stora skulder.

När Lovisa är 16 år flyttar hon till sin äldre bror Carl-Magnus. Detta var vid tiden för den sista stora sillperioden i Bohuslän och brodern hade blivit bokhållare på ett relativt nytt sillsalteri.* I Torsby socken i nuvarande Kungälv. Efter några år flyttar de vidare till ett salteri i Solberga.

Där händer det som sannolikt sätter sin prägel på Lovisas fortsatta liv och hennes olust att berätta om sin bakgrund; hon föder ett så kallat ”oäkta” barn 1809. Den lilla flickan som får heta Julia tas om hand av andra personer, och redan året efter tar sig Lovisa ensam till Göteborg.* Julia verkar ha någon slags funktionsnedsättning, sannolikt var synen inte så bra. I kyrkböckerna återkommer begreppet ”oduglig” flera gånger.