Jätten Vrål levde någon gång under den period då Sverige var katolskt. Han är en av våra mest omtalade jättar och anses även vara den sista. Berättelserna om honom är många och här förtäljer vi en av de mer återkommande.
I norra Bohuslän, i Skee socken, var en flicka ute och gick i skogen. Hon kom förbi ett berg där det bodde tre jättar som hette Vrål, Navare och Borr och som alla kom ut när de fick syn på henne. De krävde att hon skulle välja ut en av dem att gifta sig med, annars skulle de fånga henne inne i berget. Flickan valde då Vrål eftersom han såg bäst ut.
Livet med Vrål
De gifte sig och Vrål blev då husbonde på Hästeskede gård. Flickan ville dock bli kvitt sin make. En dag lade hon 24 stycken hästskosömmar i hans välling, men Vrål åt ändå med god aptit tills att han hittade en av sömmarna i botten på sin tallrik. Ovetande om att han redan svalt 23 stycken antog han att han undgått döden eftersom han hittat den sista.
En dag kom Vrål hemsläpandes med en hel gran i näven, eftersom att släden hade gått sönder. Frun som då insåg hur stark han faktiskt var blev alldeles förskräckt och insåg först då hur lätt det hade kunnat vara för Vrål att slå ihjäl henne. Men Vrål påpekade att prästen som vigt dem sagt att slåss, det gör man inte i sitt äktenskap.
En annan gång kom Vrål hem och klagade över skräp i ögat. När hans fru skulle ta sig en titt på skräpet visade sig att det var en hel grankotte som fastnat där. Det säger en hel del om hur stora ögon Vrål måste ha haft.
När det var dags för den katolska fastan fastade även Vrål. När prästen frågade honom hur det gått med fastan svarade Vrål att det gått bra och att han bara ätit en fjärding bröd, en grebbing (grabbnäve) tunnbröd och druckit vatten ur en tjärn. Han drack så mycket vatten att tjärnens stränder sjönk, men eftersom det under fastan är tillåtet att förtära enbart bröd och vatten så hade han ju ändå inte brutit den.
Vråls begravning
Tiden gick och när Vrål kände att hans dagar närmade sig sitt slut sade han att när han väl dog måste de andra se till att hans kropp fördes till kyrkogården före soluppgången. Detta struntade dock folket i. När Vrål väl dog försökte de frakta hans lik till kyrkogården men det ville sig inte. Bara en liten bit från gården fick de ge upp, välta kistan med Vrål av vagnen och gräva en grav direkt på platsen. Många skopor med jord krävdes för att täcka Vråls kropp och graven blev i slutändan utformad likt en klassisk gravhög.
Vem var Vrål egentligen?
Troligtvis var Vrål en vanlig man, om än lite mer storvuxen än andra, som under någon tid levde på Hästeskede gård. På den tid då Sverige var katolskt kan det ha varit så att man ville hitta en kristen förklaring till varför det fanns en hednisk gravsättning i trakten.
Liksom många andra berättelser om hur jättarna gav sig av då landet kristnades kunde sagan om Vrål placeras i tiden vid övergången från hednisk till kristen tro. Innan kristendomens intåg var det vanligt att storbönderna begravdes just på sin gårdsmark.
Namnet Vrål (eller i vissa vall Hróarr) omnämns i muntliga, och senare nedskrivna skrönor, från både Bohuslän, Dalsland och Norge. I de flesta av berättelserna omnämns Vrål som en vänligt sinnad man, långt ifrån de vanliga beskrivningarna om jättarna som råbarkade och våldsamma.
Vrålshögen
Platsen där Vrål sägs ligga begravd finns kvar än idag, under namnet Vrålshögen, och du kan se den på bilden ovan. Man hittar den, en på håll oansenlig kulle, några hundra meter söder om Hästeskede gård, där landsvägen gör en svag böj. Högen kanske inte verkar mycket för världen, ogräs, buskar och sly täcker det mesta av den. På toppen och runtom högen finns några resta stenar vars avstånd mellan varandra ska ha visat på hur stor Vrål var.
Anna Härdig är journalist och digital kommunikatör. Hon har en bakgrund inom arkeologi, marknadsföring och populärvetenskaplig astronomi.