I Undenäs utanför Forsvik, två mil nordväst om Karlsborg och med sjön Unden i söder, levde en trollgubbe på 1800-talet. Denna gubbe tros ha fått sina trolldomskunskaper genom ett förbund med djävulen.
Gubben, som hette Petter Persson, var född 1793 och bodde på torpet Stenbäcken. Han gick under namnet Stenbocken, ”Stenbäcka gubbe” eller Bocken och ansågs kunna trolla.
Trolldomskunskaperna hade han fått genom att ingå ett förbund med djävulen.
En 87-årig gumma har vittnat om tillvägagångssättet: man skulle gå till kyrkan en torsdagsnatt vid midnatt och springa tre varv baklänges runt kyrkan. Efter det skulle man sätta en lapp med sitt namn skrivet i blod i nyckelhålet. Ritualen skulle upprepas ytterligare två torsdagsnätter i rad, den tredje natten skulle man ropa på djävulen och kalla honom ”Andafast”.
När han dök upp kunde man önska sig det man ville ha, till exempel pengar eller trolldomskunskaper. Detta påstods alltså Stenbocken ha gjort. Som betalning hade djävulen tagit hans själ.
Trollpåsar, svartkonstbok och spiritus
Ibland skickade Stenbocken djävulen på ärenden och ofta tog han hjälp av de redskap han hade fått. Han och vissa familjemedlemmar bar omkring på så kallade trollpåsar. Det sades att Stenbocken ska ha fått sin trollpåse av djävulen själv. Trollpåsen påstods dock ha haft större makt än sin givare och hade räddat Stenbocken flera gånger när djävulen försökt komma åt honom.
Stenbocken ägde både svartkonstbok och spiritus, det sistnämnda är ett djur eller föremål, ett så kallat dragväsen som innebar tur för sin ägare. Det kunde vara en ödla, spindel, skalbagge eller vit orm. På sin dödsbädd bad Stenbocken att hans spiritus skulle begravas tillsammans med honom.
Det sägs att man kunde meta en torsdagsnatt med en människoöga på kroken, i en bäck där vattnet rann åt norr. Som belöning fick man då en spiritus i form av en spindel, som man skulle mata med spott från fastande mage, tre gånger om dagen.
Svartsjuka och ond bråd död
Många människor besökte Stenbocken för att hämnas på sina fiender. Skollärare Sjöstedt på Vikaskogarna och sonen i Torpelund friade till samma flicka. Flickan valde tills slut skolläraren. Uppfylld av vrede och svartsjuka gick den nobbade friaren till Stenbocken. ”Ska jag sticka ut öga’ på’n?” sa Bocken, och det ville Torpelundssonen. Skolläraren fick sedan en svart fläck på varje öga, ja, det såg ut som att ögonen var utstuckna med en syl. Flickan som han gifte sig med blev snedögd, Bocken vände ögonen på henne med.
Lotta i Kopparhulten råkade ännu värre ut. En svartsjuk piga som ville ha Lottas fästman hade gått till Stenbocken. Lotta dog sedan i fruktansvärda plågor medan hon rev sönder sig själv.
Alla de som besökte Bocken skulle ha med sig en flaska brännvin. Själva brännvinet i sig tros inte ha varit det väsentliga, utan att själva flaskan hörde till huset där man kom ifrån. Spå-Augusta var törstig och drack ur en flaska som hon hade med sig till Stenbocken. När hon kom fram kunde han inte hjälpa henne eftersom hon rört flaskans innehåll.
Ibland skickade Stenbocken djävulen i en orms gestalt för att uträtta ärenden.
I ett fall där två torpare låg i luven på varandra, gick den ene och bad Stenbocken att döda den andra, som hette Lars. Plötsligt kom en stor orm och försökte ringla sig upp på honom.
Lars slog ihjäl ormen och grävde ner den. Men strax efteråt fick han värk i sina ben och blev lam från midjan. Han bad Stenbocken om hjälp, men denne kunde inte göra det ogjort eftersom han gjort det ”i eld”.
Kontagiös magi
Man trodde att Stenbocken sysslade med kontagiös magi, där man med föremål som berört en person menar sig kunna påverka denne även på stora avstånd.
Enligt flera berättelser var han också en duktig spåman, han tillverkade medicin av likkistebrädor och dödben som kunde bota sjuka.
Hans makt var begränsad på vissa sätt. Bland annat så kunde han bara raka skägget och håret på halva sidan av huvudet, inte hela. Stal någon från Stenbocken kunde han inte ta tillbaka det, sades det. Däremot så kunde han hjälpa till att återgälda sådant som stulits från andra. Han kunde inte heller inte skada de som bar kvicksilver på sig, ofta bar folk det insytt i kläderna.
Två levande blåsor låg i kistan
När Stenbocken dog 1889 var han 95 år gammal. När han skulle begravas var kistan ofattbart tung. En gammal gumma kunde förklara varför; det var djävulen som klamrade sig fast.
Kyrkväktaren hade grävt upp Stenbockens grav för att undersöka om han verkligen ruttnade. Det gjorde han, men inuti kistan låg det två blåsor som levde. Kyrkväktaren slängde upp blåsorna i en buske, men de kom tillbaka och lade sig på benhögen. Sedan blev kyrkväktaren sjukare än han någonsin hade varit.
C M Bergstrand. 1984 (artikeln tryckt första gången 1929 i tidskriften Folkminnen och folktankar). Undenäsbygden Nr 5, Undenäs Hembygdsförening.
Julia Collinius är kommunikatör med en bakgrund som journalist på bland annat Sveriges Radio
