Ormar som mytologiska väsen och motiv är genom historien frekvent förekommande. Över hela jorden återkommer berättelser, konst och kult centrerade kring just denna krälande varelse. Fascinationen var även stor i Sverige.
Vi vet inte hur långt tillbaka i tiden ormen varit en central figur i historieberättandet och bildkonsten. Vi kan bara utgå ifrån de fynd som gjorts. Redan för 3000 år sedan förekom det ormar som motiv bland Tanums hällristningar. Ett simpelt och tydligt motiv, svårt att misstolka och därför på ett vis tacksamt att beskåda. På bilden ovan ser ni en av många ormar ifrån Tanum, slingrandes mot en förskräckt eller förtjust person med armarna i vädret.
Ormen som föränderlig symbol
Intresset dalade knappast under vikingatiden. Ormen, som även kunde tolkas som en drake, återses som symbol på alltifrån båtar till smycken och runstenar. I havet sades Midgårdsormen gömma sig.
Faktum är att både Olaus Magnus och Heliga Birgitta uppgett att det under senmedeltid och 1500-tal förekommit ormkulter i Sverige. Enligt deras källor satte bönderna ut mjölk i offergåva åt så kallade husormar eller tomtormar som man ville ha en god relation till.
Det verkar som om ormen som symbol var betydligt vanligare innan landet kristnades. I och med kristendomen fick ormen istället symbolisera djävulen, förklädd till just en orm när han lurar Adam och Eva att äta av den förbjudna frukten i Edens lustgård. Ett illavarslande motiv som man inte ville omge sig med i onödan.
Många forskare menar att medeltidens människor inte alls matade ormar med mjölk, utan att detta är ett påhitt av kristna missionärer för att påvisa hedendomens avvikande ritualer.
Heliga Birgitta och tomteormarna i Lödöse
Men vad finns det då för källor till att medeltidens människor kanske ändå satte ut mjölk till suspekta varelser? Det första beviset är ifrån en sjuhundra år gammal skrift. Heliga Birgitta besökte nämligen Lödöse under flera tillfällen, och det är vid ett av dessa besök som ordet tomte förekommer för första gången i en svensk text. En tomte var vid den här tiden en benämning på djävulens anhang snarare än en liten nisse och i den gamla skriften står att läsa:
… kom till en gård nära Lödöse där fru Birgitta gästade ett hus, där djävulen tydligt talade, gav svar till de gästande och förutsade mycket om framtiden…
Birgitta läser en bön, men hör då samtidigt en röst som säger:
På denna plats har något ont förövats av föregående och nuvarande invånare… ty de dyrkar tompta gudhi…
Alltså, tomtegudar. Biktfadern samlar sedan de boende i huset och förkunnar:
Överge de ormar som ni sätter ut mjölk åt, ge inte tomtarna tionde av era kreatur och svin, inte bröd eller vin…
Att skydda sig mot ormar
Om du ser en orm, så är troligtvis inte det första du gör att springa fram för att peta på den. Detta gäller troligtvis oavsett om du levt på bronsåldern eller medeltiden eller idag. Du kanske inte lider av just ormfobi eller tror att det är en djävul som ligger där på den solvarma stenen, men faktum är ju att många ormar faktiskt kan vara farliga i form av sitt gift. Att vara på sin vakt mot dessa djur är knappast ologiskt. Men vi har genom tiderna använt olika sätt för att skydda oss.
Förr trodde man inte bara att alla ormar var giftiga, man ansåg också att de kunde skada sina offer med sina tvekluvna tungor och att de förgiftade både vatten och luft genom att väsa eller simma. Bönderna ville samtidigt inte döda ormarna eftersom man fruktade att de kvarlevande ormarna skulle utkräva hämnd för detta.
Så hur gjorde man då? Istället för att döda djuret kunde du läsa en trollformel över det, en så kallad ormgalder. Blev du ändock biten gjorde du bäst i att få i dig lite medicin, gärna en sådan tillred på vinruta, purjolök eller bävergäll. Eventuellt kunde du också använda dig av en så kallad ormsten.
Huruvida dessa mediciner fungerade förtäljer icke historien, men placebons kraft är icke heller den att underskatta.
Bland hällristningarna i Vitlycke och Tanums världsarv finns denna ormristning. En passande helgutflykt om du vill dyrka en ofarlig orm och samtidigt känna historiens vingslag.
Anna Härdig är journalist och digital kommunikatör. Hon har en bakgrund inom arkeologi, marknadsföring och populärvetenskaplig astronomi.