Inom dagens arkeologi har diskussioner kring förflutenhet och minne aktualiserats. Att våra fornlämningar och fornlämningsplatser också kallas för fornminnen, visar att minnet, hågkomsten och erinringen är något centralt. Arkeologiprofessor Elisabeth Arwill-Nordbladh reflekterar här om platser från förr där forntidens människor försökt råda bot på glömskan.
Det förflutna ges en plats i nuet. Men minnet är inte något stabilt eller entydigt, det kan också vara flyktigt och kortvarigt. Det är inte heller neutralt utan kan vara tvetydigt, ha en riktning och ett syfte. Det är också nära förknippat med sin motsats glömskan.
Ett individuellt, personligt minne kan bevaras och vårdas som en hågkomst, men också dyka upp som en plötslig erinring. Det kan förmedlas genom arvegods och leva kvar som en berättelse.
Om berättande för mer än tusen år sedan
Minnen kan också delas mellan mäniskor i en större grupp. Inom forskningen kallar ibland sådana gemensamma minnen kollektiva, sociala eller kulturella minnen. De olika termerna signalerar lite olika innebörd men delar vissa grundläggande drag. Ett sådant är att minnet inte bevaras av ”sig självt”. Det behövs ett aktivt arbete för att skapa och upprätthålla ett speciellt gemensamt minne.
Ett kännetecken för de delade minnena är att de är beroende av det som kan kallas minnespolitik, det vill säga vad och varför man minns – liksom vad som ska glömmas.
En annan faktor är hur man minns, det som brukar kallas minnespraktik. Inom olika samhällen kan man agera på olika sätt för att vidmakthålla hågkomster och traditioner.
I skriftbaserade samhällen ger de nedtecknade dokumenten och berättelserna stadga åt minnena. De kallas ibland för inskrivna minnen.
Inom skriftlösa samhällen var det berättelser, seder och bruk som upprätthöll minnena över tid. Då blev minnesbärande handlingar, ofta i ett ritualiserat eller ceremoniellt sammanhang, viktiga. Vid ceremonier och ritualer återupprepades ord och gester på ett traditionellt sätt. Minnet blev i det närmaste ett kroppsligt förankrat minne. Sådana minnesprocesser kunde underlättas av minnesbärande föremål, till vilka det ibland var knutet namn, berättelser eller formaliserade fraser.
”Minnet fäster sig gärna vid det konkreta”, skrev den franske historikern Pierre Nora. Likaså kunde platser i landskapet vara fyllda med innehåll, där måhända mytiska varelser vistades, händelser ansågs ha ägt rum eller personer varit verksamma. Både ting och plats hade en förmåga locka fram minnen och till och med ses som bevis för det som varit. För arkeologer, vars viktigaste källor är föremål och landskapets platser, är detta viktigt att tänka på.
Ytterligare en betydelsefull fråga är vems eller vilkas minnen som får utrymme i ett samhälle. Långt ifrån alla inom en grupp hade makt över vilka berättelser som skulle fortleva. Historiska och antropologiska studier visar att det många gånger var speciella personer som hade särskilt ansvar att som traditionsbärare bevara samhällets kunskaper kring myter, ursprung eller berättelser från gångna släktled. Sådana minnesansvariga kunde tillhöra vissa kategorier, som präster, familjens äldre generationer eller ledare av olika slag.
Det hände också att, frivilligt eller ofrivilligt, somliga kategorier exkluderades från specifika kollektiva minnen. Så har antropologer kunnat visa att kvinnors och mäns berättelser ibland skilde sig åt, även om man också delade vissa minnen.
Rökstenen
Liksom minnen och berättelser från det förflutna ges utrymme i vår egen tid, kan arkeologerna ibland se hur också forntidens människor knöt an till ett förflutet och därmed skapade en länk till äldre tider.
Ett sådant exempel är Rökstenen (Ög 136), en runsten från 800-talets Östergötland. Här möts en talspråklig kroppsbaserad minnesteknik och ett skriftbaserat minnesarbete på ett överraskande sätt. På den stora stenen är inhugget mer än 750 tecken, som fyller stenens fyra sidor samt dess femte flata översida. Runorna utgörs till största delen av det samtida runalfabetet, som var läsbart för de av vikingatidens människor som kunde tolka runtecknen – vilket säkert var en begränsad grupp. En del av texten var emellertid framställd med en äldre tids runor, som gått ur bruk. Dessutom var flera partier gjorda med olika slags lönnrunor. Bland annat därför är Rökstenens text svårtolkad.
Enligt Riksantikvarieämbetets tolkning reste Varin stenen över sin döde son. Därefter följer en rad korta uppräknade episoder. Flera inleds med frasen ”Jag säger de unga” alternativt ”Jag säger detta minne”. En del av dessa hänvisar möjligen till historiska händelser, medan andra åberopar en mytisk kunskap, inklusive om guden Tor. Här kan vi tänka oss att Varin lärt sig en rad berättelser som han framfört inför en grupp åhörare.
Minnestekniska knep som upprepade fraser, återkommande bokstavsrim, rytmiska strofer och räkneord som skapar en berättelseordning, förekommer i texten. Vi kan också föreställa oss att berättelserna, eller minnena, framfördes på ett dramatiserat sätt som skulle gripa tag i åhörarna. Rösten kunde till exempel variera mellan svaga viskningar och kraftfulla utrop, man kunde inkludera tempoväxlingar och rytmiska upprepningar – kanske inte olikt dagens rappare – och kombinera det med mimik, gester och andra rörelser samt rekvisita. Då förstår vi att bakom Rökstenens text ligger ett kroppsbaserat lärande och vetande.
När det så omformades till ett inskrivet minne kunde man kringgå tidens och minnets riskabla flyktighet. Genom stenens mäktighet och varaktighet skapades ett monument som riktade sig till framtiden. Genom de skilda runsystemen förstår vi att innehållet riktade sig till olika lyssnar- och läsekretser. Rökstenen ger oss till och med en glimt av minnen över hemligheter.
Sparlösastenen
En lika märklig runsten står i Sparlösa i Västergötland (Vg 119), också den från tidigt 800-tal. Här är det en framför allt en bildvärld som träder fram. På en av stenens fyra sidorna finns en lång rad med bilder: ett hus, fåglar, ett kattdjur med sin unge, ett skepp och en ryttare med svärd och hund. För oss är det obekanta berättelser som visas, men för den tidiga vikingatidens människor bör det varit möjligt att förstå berättelserna, som transponerats till bildens uttryckssätt.
På motsatt sida finns en annan sällsam framställning. Här syns två bevingade djur som kämpar med varandra. Kanske är det en trana i kamp med en uggla eller möjligen ett fabelaktigt kattdjur. Stridstemat finns också i ord. På denna sida och de övriga två finns texter, svårtolkade för oss men med flera personer omnämnda.
Erik, Öjul och runristaren själv, Alrik Lumber, är för oss okända, men det framgår att de förknippades med strid, seger och kunskap att rista de ”från gudarna stammande” runorna.
En liknande fras återfinns på den flera hundra år äldre Nolebystenen från Fyrunga socken i Västergötland (Vg 63). Där står ”Runor målar jag, de från gudarna stammande”. Uppfattningen att runornas ursprung kom från gudarna finns också i eposet Havamal (strof 80) som tros härröra från vikingatiden. Dikten sattes på pränt av Snorre Sturlason någon gång i början av 1300-talet. Under närmare 700 år har alltså föreställningen om runornas gudomliga ursprung överlevt, någon enstaka gång nedskrivet, men huvudsakligen genom mytiska berättelser.
Kummel och minnen
På Sparlösastenen finns också en annan slags anknytning till tid och minne. Under slutet av vikingatiden skrev en man vid namn Gisle, på samma yta som fågelkampen framställts, att han ”gjorde detta minnesmärke (kuml, kummel) efter sin bror Gunnar”. Då hade den innehållsrika stenen kunnat beskådas i flera generationer. Nu närmast annekterade Gisle stenen och dess betydelsebärande bildberättelser. Gisle själv betonar att han gjorde ett kuml. Runstenarnas kuml brukar översättas med minnesmärke, och ”kumlstenarna” associeras ofta med mer utarbetade monument i en gravmiljö. Så skrev till exempel Tora på runstenen i Stora Västölet, Grästorp (Vg 115), att hon gjorde ett kuml över sin make Germund. Den stenen är rest på en grav i en gravfältsmiljö. Vi kan alltså anta att Gisle omformade Sparlösastenen till en komponent i ett större minnesmonument som nu inte är kvar. Berättelserna som omgärdat Sparlösastenen under ett par hundra år, fick av Gisle ett dagsaktuellt tillägg.
Stenarna från Rök och Sparlösa visar hur berättelser och minnen kunde omgestaltas. Tal, röst och rörelse omvandlades till materiella ting. Som meningsbärande bild- och textytor blev de massiva stenblocken i det närmaste ”impregnerade” med innebörder. Berättelserna blev nu också platsbundna på ett annat sätt än de tidigare varit.
Frågor som ännu söker svar
Gisles korta tillägg på Sparlösastenen ger oss ett exempel på hur man medvetet förflyttade det förflutnas berättelser till sin nutid. Arkeologer kan se många fler exempel på sådana ”tidstransformationer”. Det hände ibland att man begravde de döda i äldre gravar. Så skedde till exempel i Nedre Hagadösen, Orust, från bondestenålder. Tre tusen år efter det att stenkammargraven byggts, begravdes där en person med ett spänne av järn och en utsirad guldberlock. Man kunde också göra tvärt om, som i det vikingatida Vittene, där man grävde upp en äldre grav och återbegravde lämningarna i en ny skeppsformad grav. Likaså kunde man uppföra sina hus på äldre gravar, så att förfäderna bokstavligen inkorporerades i det dagliga livet.
Men varför, hur och för vilka det varit viktigt att knyta an till äldre tider, det är forskningsfrågor som ännu söker många svar.
Referenser
Artelius, Tore & Lindqvist, Mats 2007: Döda minnen. Stockholm: Riksantikvarieämbetet.
Arwill-Nordbladh, Elisabeth 2008: Aska och Rök – om minne och materiell kultur i nordisk vikingatid, i Bodil Petersson & Peter Skoglund, (red): Arkeologi och identitet. Lund: Institutionen för arkeologi och antikens historia, Lunds universitet, s.169-188.
Arwill-Nordbladh, Elisabeth 2012: Att knyta an till äldre tider – om guldberlocken från Nedre Hagadösen. FYND, s.24-29.
Back Danielsson, Ing-Marie 2015: The Social Qualia of Kuml. An Exploration of the Iconicity of Rune Stones with Kuml Inscriptions from the Scandinavian Late Viking Age. Current Swedish Archaeology, vol 23, s.157-178.
Bradley, Richard 2002: The Past in Prehistoric societies. London/New York: Routledge.
Hållans Stenholm, Ann-Mari 2012: Fornminnen. Det förflutnas roll i det förkristna och kristna Mälardalen. Lund: Nordic Academic Press.
Sörlin, Sverker 2001: Pierre Nora, i Sverker Sörlin (red): Nationens röst – texter om nationalismens teori och praktik. Stockholm: SNS Förlag, s.363-364.
Elisabeth Arwill-Nordbladh, född 1947, är professor emerita i arkeologi vid Göteborgs universitet. Hennes forskning rör sig kring både vikingatid och medeltid och handlar bland annat om samspelet mellan kropp och materiella ting i människors tillvaro samt manligt och kvinnligt i olika tidsperioder.