I samband med informationssamhällets utveckling de senaste decennierna har relevansen för källkritiska perspektiv ökat. Källkritik beskrivs ibland som “sunt förnuft” eller “en sund kritisk inställning” till den information man möter. Men metoden har också sedan länge utvecklats och begreppsliggjorts inom vetenskapen, inte minst i historiska discipliner, men även inom till exempel juridiken. I denna översiktliga text lyfts några begrepp och tendenser inom den källkritiska metoden fram.

Synlighet och sammanhang
En första källkritisk aspekt att ta hänsyn till handlar om hur information synliggörs för oss i olika sammanhang. Vilka möjligheter har vi att söka efter informationen? Vilken inverkan har till exempel Facebooks algoritmer på innehållet vi möter i plattformens flöden? På vilket sätt påverkar arkivinstitutionernas förteckningar och register den historiska informationens sökbarhet? Sådana frågor kan vara avgörande för vilken information vi möter och vilka källor vi får tillgång till.

De källor vi har att tillgå måste vi sedan förhålla oss till. På ett övergripande plan bör vi fundera över om de är representativa och har vikt för det vi vill få fördjupad kunskap om. Sedan behöver vi gå vidare och analysera källorna.

Det är viktigt att säkerställa att källan är autentisk. Det kan vara svårt att bedöma och ibland krävs det särskild kompetens för att avslöja förfalskningar. Ofta kan vi dock avgöra äktheten genom att se till informationens sammanhang och metadata. När det gäller historisk information har arkivinstitutioner länge arbetat med att säkerställa autenticitet och bevara kunskap om den kontext som informationen uppkommit inom.

Andra kulturarvsinstitutioner arbetar på liknande sätt med att skapa metadata, det vill säga information om information, som kan vara en god hjälp för att säkerställa äkthet och bedöma trovärdighet. Det är dock viktigt att skilja på källans äkthet och dess sanningsanspråk. Exempelvis kan ingen påstå att all information i ordnade arkiv i våra arkivinstitutioner är “sann”, men däremot kan vi vanligtvis känna oss trygga i fråga om arkivhandlingarnas äkthet.

Olika källor, olika funktioner
Vi går sedan vidare med att ställa frågor om vad det är för typ av källa, hur den har uppkommit, vem som skapat den och i vilket syfte. Källor uppkommer på olika sätt och med olika funktioner. Om vi tänker oss ett exempel – utredningsarbetet kring mordet på statsminister Olof Palme – kan det finnas en mängd olika källor som förhåller sig på olika sätt till den händelse, polisutredningen, som vi vill veta mer om. PM och spår av internkommunikation skulle kunna ses som lämningar efter utredningen. Vissa lämningar såsom häktningsbeslut och förordnanden är performativa källor, det vill säga att de beskriver något som sedan kan förmodas ha fått en reell konsekvens till följd av dokumentets upprättande.

Om uppgifter rörande utredningen förekommer i de inblandades personliga brev och dagböcker kan de ses som beskrivande källor. Andra sådana källor skulle kunna vara kommenterande debattartiklar som skrivits för att resonera och ta ställning i fråga om utredningen, eller nyhetsartiklar som kan ha objektivitetsanspråk med syfte att vara informativa, men som kanske bär på en smula sensationslystnad.

Närhet, beroende och tendens
Historiker brukar prata om de källkritiska kriterierna närhet, beroende och tendens. Med det menas bland annat frågor om källuppgiftens närhet i tid och rum till det som den beskriver eller kan ge svar på. Uppgifter i en dagboksanteckning från någon central tjänsteman i Palme-utredningen skulle kunna bedömas som trovärdiga då de beskriver något som upphovspersonen har närhet till.

Samtidigt kan en rapport eller tidningsartikel, skriven långt senare av en utomstående person, ha större möjlighet att skaffa sig en bredare och mer nyanserad bild. En sådan rapport eller tidningsartikel är dock beroende av andra källor, det är en sekundärkälla som sammanställer primärkällor. Kanske har någon av de inblandade i utredningen sagt en sak på en presskonferens men skrivit en motsägande uppgift i sin privata dagbok. Det skulle kunna bero på att personen hade ett syfte med att offentligt föra fram en vinklad historia, vilket gör källan tendentiös, medan samma syfte inte upplevdes vara relevant när upphovspersonen gjorde sin privata dagboksanteckning.

Att värdera källor
Utifrån källkritiska principer finns det inga absoluta svar på hur bra en källa är. Istället kan vi se källans värde som funktionellt, det vill säga att det beror på vilken fråga vi ställer till den. Om vi vill ha svar på frågan “vem mördade Olof Palme?” är de tidigare nämnda källorna troligtvis mindre bra. Om vi istället tänker oss att genomföra en studie som analyserar själva brottsutredningen så är samma källmaterial utmärkt, så länge äktheten är säkerställd.

Ytterligare en aspekt i den källkritiska metoden är att på djupet analysera innehållet, det som källan förmedlar. Utöver frågor som rör innehållets relevans och trovärdighet kan det handla om dess stilgrepp i språk och utformning. För en sådan fördjupad förståelse kan särskilda kompetenser behövas, exempelvis litteraturvetenskaplig textanalys eller filmvetenskapens analytiska blick för rörlig bild som källa.