Kulturarv. Ett så enkelt ord, och så komplicerat. Under senare år har begreppet diskuterats alltmer och lösts upp i dess form och innehåll. Kulturarv handlar idag inte alltid om det förflutna i sig, utan om hur det förflutna skapas och används i samtiden. Kulturarvet måste vara av betydelse för oss idag, för att vara meningsfullt. Detta har gjort att synen på begreppet i sig och vilket innehåll det kan fyllas med förändras.
Kulturarvet har under senare år exempelvis fått lov att bli otäckare, yngre och av mer personligt slag. Från att i stort sett uteslutande ha varit kopplat till en nations ärorika förflutna och minnen med positiva kopplingar, betonas idag även kulturarv kopplade till det svåra och obehagliga. Det kan vara kulturarv med koppling till konflikter och krig, katastrofer och skamfyllda delar av vårt förflutna.
Vid närmare eftertanke är det kanske dessa mörkare kulturarv som är allra viktigast när kulturarvets koppling till hållbar utveckling är på agendan? Kulturarvet har även fått en folkligare prägel. För ett antal år sedan hade det inte varit tänkbart att kiosker, dansbanor eller idrottsplatser skulle lyftas fram som viktiga kulturarv.
I begreppet kulturarv ryms materiella – rent fysiska avtryck, samt immateriella företeelser, från det förflutna. Medan de materiella kulturarven utgörs av platser i landskapet, fornlämningar, ting, byggnader och liknande, utgörs de immateriella av praktiker, som exempelvis dans, musik eller kunskap i hantverk.
För mig personligen är ”kura skymning” ett viktigt immateriellt kulturarv. Det är inget fysiskt som går att ta på, men när jag kurar skymning och dagern blir allt dunklare, förnimmer jag en tydlig känsla av hur människor före mig har gjort samma sak. Och hur jag är en del av en lång rad skymningskurare.
Tidigare har kulturarvet haft en tydlig kollektiv prägel, där exempelvis ”det svenska kulturarvet” har betonats. Ett sådant kulturarv är utvalt för att representera historien hos så många av oss som möjligt, men det säger sig självt att detta officiellt utvalda kulturarv innefattar många problem. Under senare år har kulturarvets personliga dimensioner betonats alltmer.
Vad vi människor betraktar som ett viktigt kulturarv är avhängigt av just våra förutsättningar; egenskaper, erfarenheter, minnen och släkthistoria. Följaktligen varierar vad vi människor betraktar som värdefulla kulturarv från person till person.
Synen på kulturarvet har även rört sig från ett fokus på bevarande av kulturarvet – i syfte att förstå det förflutna, till att betrakta kulturarv som något nuorienterat och som ständigt är i förhandling och omvandling. Dessa processer kan förklaras av olika samhälleliga skeenden, som påverkar vår syn på kulturarvet, och som ständigt förändrar dess innehåll.
Vad händer då om kulturarvet istället slutar, eller hindras att vara – i rörelse? Troligtvis bildas någon form av kanon, ett slags rättesnöre, över vad som utgör kulturarvet. Ett sådant kulturarv kommer inte från hjärtat och är inte personligt. Det blir snarare tillrättalagt och anonymt. Det kan troligtvis inte heller bidra med så mycket i våra liv.
Den danske filosofen Søren Kierkegaard menade att vi människor lever framåt men förstår bakåt. Och ändå befinner vi oss alltid i nuet.
Det är ungefär så jag tror att kulturarvet är av betydelse för oss, för även om kulturarv per definition är kopplat till det förflutna, så är det alltid nu, och i rörelse.
Maria Persson är kulturarvsforskare och filosofie doktor i arkeologi, Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet.